Rapporter om bröstcancerrisk efter lång tids substitutionsbehandling med främst östrogen och gestagen för kvinnor i klimakteriet, har lett till en idag närmast överdriven, negativ inställning till östrogen (se sid 1217 och 1228 i detta nummer).
Östrogenet kan symbolisera en medikaliserad syn på kvinnans kropp, som varit förhärskande under 1900-talet. Den synen leder fortfarande till att det är kvinnorna som främst intresserar läkemedelsindustrin.
–Ett aktuellt exempel är förskrivningen av selektiva serotoninåterupptagshämmare (SSRI-preparat), menar Karin Johannisson, professor i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet. Hon har gett ut ett flertal böcker i ämnet medicinhistoria, bland annat Den mörka kontinenten (1994) och Kroppens tunna skal (1998), och senast Tecknen (2004), som handlar om läkarundersökningens historia.
–Kvinnors kroppar har framställts som instabila, opålitliga och svaga, och bärande på de eviga såren: mensen, graviditeten och klimakteriet. Det finns en lång tradition att en kvinnas kropp är något man ska ingripa i och förändra. Männens kroppar har representerat det stabila och varit normen, medan kvinnans kropp lätt kommer i olag genom hennes »brokiga reproduktiva system«.
»Medicinskt övervakad«
Klimakteriet har av den medicinska professionen uppfattats som en krisperiod, och den krisen har legat till grund för ytterligare patologisering av kvinnans kropp, menar Karin Johannisson.
–Kvinnan har därför behövt en ständig »medicinsk övervakning« vilket också lett till en lång tradition med överförskrivning av läkemedel. Neurosedynet är ett exempel, då man även hade en mycket svag vetenskaplig grund att stå på, bensodiazepinerna ett annat exempel, säger Karin Johannisson.
Såväl kvinnans kropp som hennes psyke har varit föremål för medicinska normaliseringsåtgärder. Mentala överdrifter och beteenden som avvikit från de förväntade har fått diagnosnamn – hysteri, hypokondri, neuros och neurasteni – och det finns en överförskrivning av läkemedel till kvinnan som sträcker sig över hela 1900-talet, menar Karin Johannisson.
Idag kan i viss mån förskrivningen av SSRI-preparat tjäna som exempel på, att den traditionella synen på kvinnan som bräcklig fortfarande stark. Bland kvinnor i åldern 15–19 år har försäljningen av SSRI-preparat fördubblats från 1999 och ett par år in på 2000-talet, visar Apotekets statistik. År 2002 var andelen dygnsdoser dubbelt så stor bland kvinnor i den åldersgruppen, 18 dygnsdoser per 1000 invånare och dag, jämfört med män i motsvarande ålder.
–Det handlar om vad vi accepterar ifråga om nedstämdhet, sårbarhet och liknande, svängningar i livet som kan vara helt normala. Medikaliseringen av kvinnan tycks lika stor som någonsin och naturligtvis är det något som också läkemedelsindustrin tjänar på, säger Karin Johannisson.
Samma faktorer styr nu som då
Den medikaliserade synen på kvinnans kropp vid förra sekelskiftets, liksom de första decennierna under 1900-talet, kan bland annat förklaras av att dåtidens läkare var de stora auktoriteterna i samhället. De fick genom medicinska genombrott möjlighet att avgöra vad som var »normalt«, och hade helt enkelt tolkningsföreträde av kvinnans kropp.
Men de kvinnor som under 1980-, och 1990-talen kom att tillhöra östrogengenerationen var till största delen födda på 1940-talet, de hade länge kämpat för ökat egenvärde och var i stor utsträckning vana på ett helt annat sätt än tidigare att ställa krav.
–Visst kan man förvånas över att vår generation i så stor omfattning var benägen att ta östrogen. Samtidigt som man kan hävda att när klimakteriet medikaliserades tillät kvinnan denna medikalisering. Det krav kvinnan ställde var nog helt enkelt att få må bra
Trots ökad medvetenhet om risker, ökad jämställdhet etc, menar Karin Johannisson att det i stort sett är samma faktorer som interagerar idag som för hundra år sedan, och som gör att det oftast är en kvinnas namn som står skrivet på läkemedelsreceptet. Även vid det förra sekelskiftet var kvinnorna klart överrepresenterade då det handlade om vaga diagnoser.
Interaktionen handlar bland annat om den medikaliserade synen på kvinnans kropp i samspel med kvinnans egen självbild.
–En lång tradition av att betrakta kvinnans kropp som ett medicinskt problem följer parallellt den tradition som handlar om dålig självkänsla och känslor av otillräcklighet hos kvinnan. Får man som ung lära sig att man är sårbar, sensibel och svag, så blir man just det. Det leder också till att kvinnan blir mer okritisk till de förslag läkaren kommer med. Uttryck som »bräcklighet« tolkas som sjukdomstillstånd, och till slut får man en sådan bild av sig själv, säger Karin Johannisson.
–Traditionen pekar också ut kvinnan som mer positiv och begärande till läkemedel; hon blir en produkt av myten om sig själv.
