Det är lättare på det sättet att andra har blivit ansvariga. Jag tycker inte det är mycket extra arbete. Jag har tänkt väldigt mycket så här tidigare men saknat stöd från samhället.
Tidigare var det alldeles för lätt för arbetsgivaren att säga till patienten »Du är sjuk, håll dig undan tills du är frisk«, menar Guri Svendsen.
– Arbetsgivaren önskar sig folk som fungerar till mer än 100 procent, men så är inte livet.
Hon känner inte att den nya rollen minskat lojaliteten med patienten. Det är mycket annat än sjukdom som inverkar på arbetsförmåga, till exempel alkohol, skilsmässa och sociala förhållanden. Läkare kan mycket om sjukdom, men annat är inte nödvändigtvis läkarnas sak att uttala sig om, menar hon. Att många i läkarkåren varit skeptiska tror hon kan bero på att de inte vill släppa ifrån sig makt.
Men att arbetslivet har tagit över en stor del av ansvaret för att få tillbaka patienten i arbete är bra. Det är viktigt att behålla kontakten med arbetsplatsen.
– Med de nya reglerna har man formellt stöd för att detta inte är en sak mellan mig och patienten. Vi är ju minst fyra parter, och det finns ett regelverk att förhålla sig till. Den största förändringen har inte skett i läkarnas hållning utan mellan arbetsgivare och arbetstagare. Det är fint att diskussionen flyttat ut ur förhållandet mellan läkare och patient och in i arbetslivet.
Hon tycker inte att det är något problem med att lämna information om patienten till arbetsgivaren.
– Nej, men man måste veta vad man gör och man måste göra det i samarbete med patienten. Och om jag är i direkt kontakt med arbetsgivaren försöker jag ha patienten med.
Någon enstaka gång har hon kontaktat arbetsgivaren utan att ha patienten i rummet, men då har det skett med patientens godkännande. Men det är inte alltid som det fungerar som det är tänkt.
– Från Trygdeetaten kan man prata fint om inkluderande arbetsliv men när Trygdeetaten plötsligt är arbetsgivare är de inte bäst i klassen utan håller folk på armlängds avstånd. Jag har upplevt det konkret.
Samtidigt har kraven i arbetslivet generellt blivit allt tuffare.
– Vi får hoppas att vi inte skjutit över målet och att pressen att vara på jobbet inte blir för stor, säger Guri Svendsen.
Svein Aarseth, vice ordförande i Oslo lægeforening, är en av alla de förtroendevalda runt om i Norge som förra året var med och lade upp läkarprogrammet med föreläsningar, studiebesök och falldiskussioner.
Inledningsvis upplevde han att det hela var väldigt centralstyrt av Trygdeetaten. Nu är de flesta mer positivt inställda. Han själv också.
Har läkarrollen ändrats?
– Ja, vi blir i högre grad en katalysator i en process mellan arbetsgivare och arbetstagare. Diagnosen är alltid viktig som en ingångsbiljett, men funktionsbedömningen är egentligen viktigare. Det har blivit tydliggjort, säger Svein Aarseth.
Men han ser också en paradox med att det ska finnas plats för dem som inte fungerar optimalt.
– Vi har blivit bättre på att gå i dialog med patienterna, men kraven i arbetslivet har också blivit tuffare. Ju större krav det ställs på jobbet, desto fler är det som känner att de inte räcker till. Vi märker att många har problem med överbelastning och utbrändhet. För några är sjukfrånvaro ett sätt att bemästra sin tillvaro. Alternativet blir kanske en annan form av socialt stöd.
– Det är lite tveeggat. Om arbetsgivaren gör det bästa av att anpassa arbetet och det ändå inte fungerar kan arbetstagaren i värsta fall kanske bli uppsagd. Det har hänt, säger Svein Aarseth.
Publicerad:
Läkartidningen 22/2005
Lakartidningen.se