Du skriver att ett nationellt paniksyndrom har förvandlat oss till rädda trygghetsnarkomaner. Ett exempel är kravet på barn att ha cykelhjälm.
Bör barn cykla utan hjälm?
– Jag ser det inte som ett problem om barn cyklar utan hjälm på platser där risken är låg.
Enligt en avhandling*) skulle en obligatorisk hjälmlag minska antalet dödsfall med 10–15 per år. Är det inte som läkare naturligt att vilja minska olycksrisker?
– Det är naturligt att vilja minska lidande och jag är inte säker på att hjälmtvång minskar lidande. Frågan är vad det medför i övrigt för konsekvenser på vårt psykiska mående. Jag tror inte att den överdrivna viljan att inbädda allt i dunbolster är bra. Det är bättre att barn och vuxna lär sig att det är farligt att leva och att kalkylera risker.
Du skriver att panisk skräck för normala situationer ligger bakom beslut som bältestvång i bil, rökförbud på krogen och anställningsskyddslagar som »i princip gör det omöjligt att ens avskeda personer som gravt missköter sig på jobbet«.
Skulle vi må bättre utan bältestvång, rökförbud och anställningstrygghet?
– Rökförbud på krogen har mig veterligt väldigt lite fakta bakom sig, men det är möjligt att jag har fel. Bältestvång i framsätet är en märklig lag. Det måste vara upp till individen att värdera den risken. Men jag ifrågasätter inte bältestvång i baksätet om man utsätter någon annan för en risk. Vi skulle må bättre av något mindre anställningstrygghet. Det skulle vara lättare att anställa och det är en rättvisefråga. Arbetsgivarna är ovilliga att ta risker idag, man satsar på säkra kort.
Bör proffsboxning tillåtas?
– Jag kan inte se varför man inte skulle göra det.
Även om det skulle innebära ökade kostnader för sjukvården?
– Bör vi förbjuda handboll och badminton också då där det är väldigt mycket skador?
Är tryggheten för stor inom psykiatrin?
– Nej, det ser nog väldigt olika ut. Däremot tror jag att folk som har varit överdrivet trygga har väldigt svårt att hantera normala otrygghetssituationer. Förr var det tämligen ovanligt att man sökte psykiatrin för att flickvännen gjort slut. Det är vardagsmat idag. Jag tror inte det är bästa sättet att hantera situationen.
Är tryggheten för stor inom sjukvården?
– Ja, det tycker jag. Vården spär på trygghetsnarkomanin. En del i detta är undersökningar som diskuterar faror som ofta är så små i förhållande till insatserna att det ibland blir närmast tragiskt. Frågan om tio räddade liv per år om alla bär cykelhjälm innebär ett räddat liv på en miljon människor. Man tar fram läkemedel som kostar miljarder för att rädda liv i ungefär samma frekvens. Man ger kostråd som förmodligen inte ens stämmer eftersom flera undersökningar motsäger varandra. Man sjukskrivs för saker som man skulle må bättre av att aktiveras för och sjukskrivs för lokala skador som knappast hindrar arbete.
– Andra exempel är neurologen och medicinen där man ägnar sig åt att försöka bota de obotliga och rädda liv i tre, fyra veckor för att tillfredsställa sin egen ångest eller Socialstyrelsens krav på maximalt omhändertagande, istället för att låta dem dö på ett smärtfritt och icke plågsamt sätt. Man överbehandlar och i och med det säger man »det ska aldrig hända dig något farligt«. Socialstyrelsen har en stor del i detta.

Du beskriver Sverige som ett tävlingsbefriat curlingsamhälle som leder till likgiltighet, meningslöshet, ökad kriminalitet och mer droger, eftersom »den sunda tävlingen om vem som bäst passar in i samhället är förbjuden«. Botemedlet är lagom mycket risker och lagom mycket konkurrens.
Vad vill du ändra på?
– I skolan är det lika bra att vänja sig vid betyg i lågstadiet om man ändå ska utsättas för det i årskurs nio. Alla har samma värde men om man blundar för att alla inte är lika duktiga på allt tror jag det leder till problem. Det blir en tävling i vem som kan supa mest istället för om vem som är bäst i skolan. Egentligen skrev jag artikeln efter att en undersökning i våras visade att en tredjedel av svenskarna tycker att det vore bra att sätta 15-årsgräns på fotbollsmatcher. Men jag har inga färdiga lösningar. Jag noterar en del fenomen som är beklämmande, till exempel föräldrar som låter bli att vaccinera sina barn mot mässling av rädsla för autism. Då har man inte värderat faran.
Finns det något annat land som är lagom farligt och tävlingsinriktat?
– Danmark kanske.
Vad ville du uppnå med artikeln?
– Jag ville uppnå en debatt och jag har fått enorm respons. Det här är rätt obekväma åsikter men som jag tror att många delar med mig. Det handlar inte om att man inte ska ta hand om de utsatta i samhället utan om att inte ge överdriven trygghet till dem som klarar sig i alla fall. I och med våra extrema trygghetslagar vågar vi inte ta emot invandrare i så stor utsträckning som jag tycker att vi bör göra. Idag avvisar vi i princip alla, till och med föräldrar till apatiska barn.

*) Sixten Nolén, Increased bicycle helmet use in Sweden – Needs and possibilities, Hälsouniversitetet i Linköping, 2004.


»Jag tror att folk som har varit överdrivet trygga har väldigt svårt att hantera normala otrygghetssituationer. Förr var det tämligen ovanligt att man sökte psykiatrin för att flickvännen gjort slut. Det är vardagsmat idag«, säger David Eberhard.