Läkare söker ogärna vård för sina egna hälsoproblem, se LT nr 1–2 och 3 i år. Läkarförbundet har försökt möta problemet dels via det kollegiala nätverket, dels genom listan över läkare som behandlar läkare.
Kollegialt nätverk består av läkare som ideellt står till förfogande för kolleger i behov av tillfälligt råd och stöd i en svår situation.
Nätverket startades 1998 av Läkarförbundet efter dansk förebild. Beteendevetaren Inger Löfvander, anställdes då av förbundet just för att bygga upp och samordna nätverket. De första åren ökade kontakterna med nätverkets rådgivare och under 2001 var de som flest, omkring 700, inklusive samtal direkt till Inger Löfvander.
Men 2004 hade kontakterna minskat till omkring 440. Trots detta bedömer Inger Löfvander att nätverket fungerar bra. Och hon hoppas att minskningen beror på att behovet minskat, att läkarna får stöd på annat håll.
– De första åren var det läkare i 50-årsåldern som hörde av sig. Många av dem var för sent ute, och är kanske fortfarande helt eller delvis sjukskrivna. De var förtvivlade och utmattade. Många av dem kände att hela identiteten var i gungning. Nu har gruppen av äldre minskat. Men även yngre läkare hör av sig. Det är lite oroande, säger hon.
Nätverket är inte tänkt för vård eller behandling. Endast en tiondel av dem som söker stöd hänvisas vidare till sjukvården. Att andelen är liten tyder på att nätverket används på rätt sätt, menar Inger Löfvander.
Vid sidan av de kollegiala rådgivarna finns kontaktlistan »Läkare behandlar läkare«, som är tänkt att underlätta för läkare att »med bibehållen integritet söka vård för egna somatiska eller psykiska åkommor«. Läkarförbundet har satsat betydligt mindre resurser på listan jämfört med nätverket. Det är lokalföreningarna som ska se till att den fylls med namn. Idag finns 40 läkare på listan som utnyttjas i mycket liten omfattning. Av de 40 på listan har hälften aldrig konsulterats av en kollega.
Listan skapades 2002 efter initiativ från distriktsläkarföreningen, DLF, vid förbundets fullmäktige två år tidigare. Även om den utnyttjats lite så säger DLFs ordförande Benny Ståhlberg att listan förefaller uppskattad, åtminstone enligt en enkät bland läkarna på listan. Han tycker att den bör marknadsföras mer.
– Jag är ganska övertygad om att behovet är större, säger Benny Ståhlberg.
En särskild utbildning i förhållningssätt vore inte heller fel, tycker han.
Också Marie Wedin, ordförande i Läkarförbundets arbetslivsgrupp, tror att orsaken till det låga utnyttjandet – liksom till de minskade kontakterna inom det kollegiala nätverket – är att många inte känner till att hjälpen finns.
– Jag tror inte att det beror på att behovet har minskat. Det är en ren marknadsföringssak. Båda är väldigt bra saker som har en stor potential att bli bättre. Vi behöver fler läkare på listan »Läkare behandlar läkare«, och den behöver bli mer känd. Det är likadant med kollegialt nätverk. Långt ifrån alla läkare vet att den hjälpen finns att tillgå, säger Marie Wedin.
Läkarförbundet har försökt att nå ut med information bland annat via skyddsombuden runt om i landet och i andra fackliga sammanhang. Men det har uppenbarligen inte varit tillräckligt, menar Marie Wedin. Hon tror att många hjälpbehövande läkare har resignerat av psykosociala skäl. När de väl behöver hjälp orkar de inte ta reda på var den finns.
– Drömmen vore att det finns i allas medvetande innan behovet blir skriande. Nu ska förbundet fundera på hur arbetet kan intensifieras.
Inger Löfvander är numera främst förbundskansliets personalchef. Tills vidare ska hon parallellt fortsätta som nätverkets samordnare och samtidigt fundera på om formerna för nätverket och listan bör ändras och utvecklas.
De två läkare som i förra numret av LT berättade om sin sjukdomstid, tyckte att det vore bra om de kollegiala rådgivarna kunde bedriva uppsökande verksamhet, eftersom den som går in i väggen kanske inte själv orkar ta kontakt. Borde nätverket fungera så?
– Det är chefen och arbetskamrater i första hand som ska vara uppmärksamma när en medarbetare inte mår bra, säger Inger Löfvander.
I Stockholm till exempel finns tio kollegiala rådgivare. De kan inte överblicka 9 000 läkare och se och höra allt, menar hon.
– Grundprincipen är att rådgivarna är stand by, inte uppsökande. Men det finns situationer på det lokala planet där en rådgivare ser att en kollega inte mår bra. Man kanske vet att någon blivit anmäld eller misstänker missbruk. Vad gör man då? Det är en återkommande fråga i nätverket. Svaret är att man själv som rådgivare måste göra en bedömning och se om man ska söka upp den kollegan eller inte.
Läkarförbundets kollegiala nätverk hade under 2004 cirka 440 kontakter. De fördelade sig på problemområden enligt diagram. Källa: Nätverkets nyhetsbrev
