Läkare skattar i allmänhet sitt hälsotillstånd som gott eller mycket gott, så även i Sverige. Både i Folkhälsoinstitutets folkhälsoenkät 2005 och i Läkartidningens egen pejling nyligen gjorde tre fjärdedelar det, se sid 12.
Men samlade fakta om svenska läkares fysiska hälsa är svårare att finna. Flera utländska studier tyder i alla fall på att läkare har en bra somatisk hälsa, enligt en internationell litteraturgenomgång av Reidar Tyssen, psykiater och forskare i medicinsk beteendevetenskap vid Universitetet i Oslo [1]. Han tror att slutsatserna kan gälla även för svenska läkare.
Och enligt norska Legeforeningens forskningsinstitutt och dess forskningsprogram Legekårsundersøkelsen är norska läkares fysiska hälsa lika bra som andra akademikers. Manliga norska läkare har till och med en något bättre fysisk hälsa än andra manliga akademiker.
– Jag tror väldigt många läkare har en god fysisk hälsa. De röker mindre, och kvinnliga läkare, i vart fall i USA, motionerar mer, säger Reidar Tyssen.

För att direkt ta upp motionsfrågan så kan man sätta ett frågetecken för svenska läkare. Åtminstone enligt det så kallade Hakul-projektet, se sid 17, motionerade läkarna mindre ofta än kommun- och landstingsanställda i allmänhet år 2003. Och enligt Folkhälsoinstitutets folkhälsoenkät 2005 var det mycket vanligare bland läkare än bland andra högre tjänstemän att ha en stillasittande fritid.
En finsk studie (Helakorpi et al, 1997) har dock visat att problem med övervikt är mindre vanligt, i alla fall bland läkare i Finland. 42 procent av männen och 22 procent av kvinnorna hade ett BMI på 25 eller mer, medan andelarna för hela befolkningen var 54 respektive 38 procent.
Svenska läkare röker mindre än befolkningen i allmänhet. År 2002 rökte 4 procent av läkarna i Hakul-projektet. För hela befolkningen var siffran 19 procent.
Men jämfört med övriga högre tjänstemän så både röker och snusar manliga läkare något mer. Detta enligt Folkhälsoinstitutets siffror från 2005. Kvinnliga läkare däremot, både röker och snusar mindre än andra kvinnliga högre tjänstemän.

Alkoholkonsumtionen verkar vara lägre bland svenska läkare än bland andra högre tjänstemän, åtminstone enligt Folkhälsoinstitutet. Endast 9 procent av läkarna hade en riskabel konsumtion medan siffran för andra akademiker var 15 procent. Internationellt är bilden spretig. I Storbritannien och Finland, men inte i USA och Norge, har läkarna visat sig ha en mer riskabel konsumtion.
En färsk avhandling om finska läkares hälsa ger en mindre positiv bild av läkares hälsa, inte enbart för att den inkluderar psykisk hälsa [2]. Folkhälsoforskaren Saara Töyry konstaterar visserligen att den socialgrupp som läkare tillhör har lägre sjuklighet, lägre sjukfrånvaro och lägre dödlighet än befolkningen i allmänhet, men läkarna utmärker sig med en högre självmordsrisk. Depression är också vanligt.
Hon konstaterar dessutom att finska läkare har en högre dödlighet än andra akademikergrupper, enligt en tidigare finsk studie.

Enligt Saara Töyrys egen undersökning är finska läkare inte friskare än folk i allmänhet. De rapporterar samma sjukdomar som den övriga yrkesverksamma befolkningen och en del hälsoproblem är till och med vanligare hos läkare. Det gäller psykisk ohälsa, kroniskt eksem, mag- och tarmsjukdomar, ryggproblem och astma. Att de inte söker hjälp är en annan sak, se ruta om självbehandling, sid 15.
Närmare 80 procent av de finska läkarna skattade ändå sitt hälsotillstånd som gott eller mycket gott, med något lägre resultat för kvinnorna. Spännvidden var desto större mellan de olika specialiteterna.
Psykiatrerna hade den lägsta andelen god hälsa, 61 procent, och internmedicinarna den högsta, 89 procent. Psykiatrerna rapporterade också mer depression och psykisk ohälsa än andra.
Enligt en brittisk studie som Saara Töyry hänvisar till var läkares dödlighet dock lägre än befolkningsgenomsnittet när det gällde vissa sjukdomar, nämligen hjärt- och kärlsjukdomar, lungcancer, andra sjukdomar relaterade till rökning samt diabetes.
Men anestesiologers dödlighet i skrumplever avvek åt andra hållet, den var högre än hos befolkningen i stort. Och psykiatrers dödlighet var generellt högre än andra specialiteters.

Att risken att drabbas av hjärtinfarkt är mindre för läkare bekräftas av en svensk undersökning utförd av Stockholmslandstingets Arbets- och miljömedicin 2003 på Läkarförbundets initiativ. Den rör läkare i Stockholm under åren 1977–1996.
Resultatet är överförbart till svenska läkare i allmänhet, framför allt manliga. Det poängteras emellertid att 1990-talets arbetsmiljöförhållanden kan ge effekter först långt in på 2000-talet. •