Tröskeln att söka formell sjukvård är hög för läkare. Självbehandling är vanligt. Det visar många studier, till exempel en ny finsk avhandling (se sid 10).
Att rådgöra kolleger emellan »i korridoren« är en sak. Att däremot formellt bli patient, särskilt till någon man jobbar med eller känner privat, det tar emot. I synnerhet på en mindre ort. Kanske litar man inte på sekretessen, och i vissa fall inte på kompetensen. Och att bli patient stämmer helt enkelt inte med läkarrollen.
Att det är något särskilt med sjuka läkare kan Solveig Klingberg Larson, privatpraktiserande psykiater i Karlstad, intyga. Hon har träffat många.
– De är sjukare när de söker hjälp. Generellt kommer de väldigt sent. Varken man själv eller omgivningen anser att man har rätt att bli sjuk. Och det finns en rädsla för att inte bli tagen på allvar, en rädsla för att inte hålla måttet, att inte duga. Man ska inte vara sjuk som läkare. Den uppfattningen har både den drabbade och omgivningen. Det är ett spel som alla deltar i.
En välkänd effekt av att läsa om sjukdomar beskrivs i Jerome K Jeromes roman Tre män i en båt. Berättaren upplever att han lider av allt, utom möjligen skurgumsknä. Är läkare mer hypokondriska än andra?
– Ja, det finns nog med mer än man tror. Antingen har man allt eller så förnekar man alla symtom.
Många värjer sig dessutom för att behandla en kollega. Det kanske påminner om egen svaghet och ens kompetens kan ifrågasättas.
Solveig Klingberg Larson värjer sig inte. Hon tycker att det är roligt att jobba med »kapabla personer«.
När hon blev privatläkare 1984 fick hon många läkare som patienter. Kanske berodde det på att de kände till henne, hade förtroende för henne och på att en privat mottagning är mer diskret.
– Jag blev lite tagen på sängen. Jag upplevde att de var väldigt pressade över att behöva söka hjälp och det fick mig att tänka. Vad skulle jag själv vilja? Man vill få adekvat behandling. Som patient har man rätt att få hjälp och rätt att få någon som tar ansvar för behandlingen.
Hon brukar bekräfta att patienten är en kollega men hon gör samtidigt klart att det är hon som är doktorn i den här situationen.
– De flesta blir så lättade. Det är väldigt sällan någon upplever det som kränkande.
Solveig Klingberg Larson har omkring 25 läkare per år som patienter i aktiv regelbunden behandling och ytterligare några mera sporadiskt.
En mindre del är unga AT-läkare med en affektiv sårbarhet, en benägenhet för depression eller ångestsymtom som ofta debuterar eller förvärras i stressiga situationer.
– Många AT-läkare hamnar i en verklighet som är alldeles väldigt stressig och de flesta har ett enormt krav på att klara situationen och inte bli patienter.
Det är rimligt att det finns ett antal med den sårbarheten bland läkarna, menar hon, det finns en koppling mellan sådan sårbarhet och en högre begåvning och kreativitet.
Men de flesta av hennes läkarpatienter är utmattade kolleger i hennes egen generation, 40-talister och tidiga 50-talister. En ganska homogen grupp. Det handlar om väldigt stresståliga, ambitiösa personer som jobbat sig sjuka. De saknar förmågan att se till sina egna behov och de har underminerat sin hälsa i ett system som har byggt på att läkarna inte har några »bromsar«. Sedan har klimatet hårdnat från arbetsgivarsidan. När de har protesterat mot nedskärningar och en försämrad medicinsk säkerhet har de blivit överkörda, bemötts kränkande. Kanske har de fått höra att de är inkompetenta som inte klarar att skära ned. Men de har stannat kvar för patienternas skull.
– Det blir för mycket för många. Då blir det den svåra situationen med utmattningssyndrom med hög suicidrisk och där det tar lång tid att komma tillbaka. De balanserar på gravens rand och säger ofta att de aldrig kan jobba som läkare mer.
Men det är god prognos för alla om de får rätt behandling och inte stressas tillbaka, säger Solveig Klingberg Larson med sitt tjugoåriga perspektiv. Det kan bli lång sjukskrivning, ofta ett år, ibland upp till tre. De flesta återgår i arbete, men de över 50 år brukar hon avråda från att jobba heltid.
De något yngre, sextiotalisterna, kommer till henne i ett lite tidigare skede och är lite lättare att behandla.
För att rehabiliteringen ska fungera måste arbetsgivaren medverka så att patienten inte måste återvända till exakt samma arbetssituation. Det är viktigt att klargöra om arbetsgivaren vill samarbeta eller bli av med personen, så att det går att reda ut vad patienten ska göra.
Solveig Klingberg Larson ser bristande inflytande som ett stort problem för läkarna.
– Vi har en centralstyrd väldigt auktoritär struktur nu, i offentlig sektor, med nedskärningar och skenbart medbestämmande. Det handlar mycket om illa definierade gränser för uppdraget och en förändring av läkarrollen som är jättestor. Känslan av att ha kontroll över arbetet har minskat. Det har blivit mer respektlöst, samtidigt som ansvaret ligger kvar. Och principen är fortfarande att man ska hitta en syndabock istället för att ha en haverikommission. Ansvar utan makt gör oss sjuka.
Läkarna behöver få känna sig lite som hjältar för att orka bära ansvaret, menar hon.
– Men felet med hjälterollen är att när man blir sjuk är det inte accepterat. •