I Läkartidningens egen pejling om läkares hälsa (se sid 12) uppgav 70 procent av dem som svarade att de skrivit ut läkemedel till sig själva under 2005. Av de specificerade läkemedlen var antibiotika och analgetika vanligast. En av tio hade också skrivit ut sömnmedel till sig själv och 5 procent hade skrivit ut övrig psykofarmaka (se grafik).
Läkare använder mer sömnmedel och mer antidepressiv medicin än andra högre tjänstemän (se grafik). Detta enligt Folkhälsoinstitutets folkhälsoenkät 2005. Där framgår emellertid inte hur förskrivningen skett. Enligt den norska Legekårsundersøkelsen från 1993 använde 10 procent av läkarna lugnande medicin och nästan tre fjärdedelar av dessa hade själva förskrivit sitt läkemedel. Enligt en finsk avhandling behandlade 66 procent av finska läkare med psykisk ohälsa sin sjukdom själva (se ruta och sid 10).

Ulla Werlenius är företagsläkare vid Hälsan och arbetslivet, Västra Götalandsregionens interna företagshälsovård. Hon har också länge varit fackligt aktiv och sitter med i Läkarförbundets arbetslivsgrupp. Hon säger att det självklart är praktiskt med en viss egenvård.
– Sömnmedel kanske man behöver när man råkar in i en livshändelse med till exempel sorg och tar det under en begränsad tid, det kanske inte är så konstigt, säger hon.
Men hon säger också att det vore önskvärt att kunna ha en spärr för vad som faktiskt är lämpligt att skriva ut till sig själv.
– Psykofarmaka bör räknas som olämpligt. Det är en medicinering man förväntas ta över en längre tid, där behöver man en behandlande doktor.

Hon får medhåll av Eva Nilsson Bågenholm, ordförande i Läkarförbundet och tillika ordförande i förbundets läkemedelsråd.
– Det kan bli ett problem om man har psykiska besvär eller är deprimerad, då är det svårt att vara objektiv i förhållande till sig själv. Det är viktigt att man söker hjälp när man verkligen behöver det och inte lockas att behandla sig själv.
Eva Nilsson Bågenholm tycker att det verkar rimligt att 70 procent skrivit ut läkemedel till sig själv under senaste året. Och hon tror att om frågeställningen hade gällt »någonsin« hade siffran kanske kunnat vara nästan 100 procent.
– Man fixar lite mindre krämpor och åkommor själv, men det är viktigt att man inte blir sin egen behandlande läkare och att inte behandla sig själv under längre tid utan då överlåta till någon annan som ser helheten.
Enligt Eva Nilsson Bågenholm handlar det om omdöme, att man vet när det är dags att söka en kollega. Eva Nilsson Bågenholm anser att de flesta läkare har gott omdöme men säger också att det finns vissa, framför allt psykiskt betingade, sjukdomar som verkar extra känsliga att visa för kolleger och det är ett problem.
Ulla Werlenius tycker att det är viktigt att påpeka att sjuka läkare, just av den anledningen, ofta kommer alldeles för sent till vård.
– De är ofta mycket sjuka när de väl söker hjälp. Men om man börjar titta tillbaka i tiden så ser man att den personen också har förstått för länge sedan att det var på väg åt fel håll.
Ulla Werlenius säger att hennes patienter som är läkare ofta har försökt behandla sig själv på olika sätt, men till slut insett att det inte går.
– När man är så pass sjuk att man inte kan ta hand om sina patienter utan att medicinera, då ska man vara patient för egen del, säger hon. •


Ulla Werlenius, företagsläkare vid Hälsan och arbetslivet. Foto: Lisa Hjertén



Andel läkare som under 2005 skrivit ut olika läkemedel till sig själva. Läkartidningens pejling.



Andel som under de senaste tre månaderna använt olika läkemedel. Folkhälsoenkät 2005.