Pjäsen Doktor Semmelweis – en smutsig historia, är snart slut. Några hundra av sjukhusets anställda har bevittnat underläkaren Ignaz Semmelweis fåfänga strävan för 160 år sedan att minska den höga dödligheten på barnbördshuset i Wien.
Det är den tredje av amatörteatergruppen Teaterkängans fyra föreställningar på sjukhuset och en del av Akademiska sjukhusets hygienarbete det senaste året.
När pjäsen börjar är året 1847 och platsen barnbördsanstalten vid Wiener Allgemeines Krankenhaus, dit främst fattigare kvinnor kommer. På avdelning I där läkare förlöser kvinnorna är dödligheten i barnsängsfeber skyhög. På avdelning II arbetar barnmorskor. Där är dödligheten bara några procent. Skillnaden är allmänt känd, men inte orsaken.
Underläkaren Semmelweis är inte bara bekymrad. Han förlorar också snart det barn – som han officiellt inte är pappa till – och barnets mor, värdshuspigan Hanna, just på avdelning I. Han blir besatt av att göra något. Vi får följa honom i hans grubblerier och tankar om möjliga förklaringar till den höga dödligheten. Är läkarhänder mer hårdhänta än barnmorskehänder? Är det sjukhuspastorn som med sina sista smörjelser skrämmer ihjäl patienterna? Är det kosmisk strålning? Eller är det möjligen smuts? När så en läkarkollega med ett sår i fingret dör i samma symtom som de födande kvinnorna blir han övertygad. Det är ju bara läkarna som obducerar och de går direkt därifrån till förlossningarna.
– Ja men det är ju inte kosmisk strålning! Det är händerna! Det är likförgiftning. Hur många har vi mördat egentligen?
Han måste få kollegerna att börja tvätta händerna och byta kläder. Han får sjukhuschefens motvilliga tillåtelse att införa förändringar. Men egentligen vill ingen veta av honom och hans teorier. Han blir obekväm med sina anklagelser och sitt envetna tjat.
– Det är en horribel tanke att vi läkare skulle föra smitta med oss. Vi är utbildade och högt ansedda. Vi kommer från goda familjer. Det finns bland oss de som är av adlig släkt eller har fäder som är högt uppsatta officerare inom den kejserliga armén. Jag kommer själv från en domarsläkt. Vi är inte något löskefolk eller några lösdrivare, doktor Semmmelweis, säger en läkarkandidat.
– Ni är ute på mycket djupt vatten. Över döden råder bara vår herre. Vik hädan, du satans tjänare, säger pastorn.
Men si, dödligheten rasar i takt med de tvättade händerna.
Sjukhuschefen ser detta, men Semmelweis har blivit hans fiende, tycker att han förolämpar och baktalar sjukhusets läkare. Han ser till att Semmelweis blir avskedad.
Inte heller någon annanstans får Semmelweis gehör. Och så slutar historien med att han sitter på ett värdshus, nersupen, uppgiven och förtvivlad, närmast galen, med en sanning som ingen vill veta av.
– De tiger ihjäl mig, gråter han.
Ridå.
Efter föreställningen är det inte alldeles lätt att hitta läkare i publiken att tala med. Det finns omkring 1000 läkare på sjukhuset. Men åtminstone vid den här föreställningen verkar de flesta höra till andra yrkesgrupper.
Ett undantag är Göran Friman, professor i infektionssjukdomar.
– Fenomenal. En utmärkt illustration av Semmelweis insatser och det kompakta motstånd han mötte, är hans kommentar.
En annan läkare i publiken är Erik Torell, överläkare i vårdhygien. Han är på plats som representant för sjukhusets hygienarbete. Semmelweis är väldigt aktuell av flera skäl, mycket av problematiken finns kvar idag, tycker han. Och antibiotikan som blev en mirakeldrog på 1930- och 40-talen är inte längre pålitlig. Sjukvården står inför ett allt större hot från ökad antibiotikaresistens hos bakterier, till exempel meticillinresistenta stafylokocker, vankomycinresistenta enterokocker och multiresistenta gramnegativa bakterier, säger han.
– Att skyla över hygienproblem med antibiotika, den tiden är förbi. Vi måste lära oss att hantera antibiotika riktigt och samtidigt arbeta konsekvent för att stoppa smittspridning.
Akademiska sjukhuset införde för ett år sedan generella hygienregler för alla, se ruta. Och utanför salen finns en rad utställare på temat hygien, bland andra hygiensjuksköterskan Camilla Artinger. Hon tror att ganska få av sjukhusets läkare har sett föreställningen, trots att alla fått inbjudan.
– Det kan vara svårt att nå ut till läkargruppen med information. De kanske har mycket att göra och de kanske inte prioriterar det här, tycker inte att de har tid.
Bland läkarna är de unga bäst på att intressera sig för hygienproblematiken, det är hennes erfarenhet.
– Jag ser en mycket positiv utveckling i följsamhet till hygienreglerna och en större medvetenhet bland dem som går på läkarutbildningen. Där har jag sett en förändring.
Camilla Artinger erbjuder alla att testa hur väl de klarar att »sprita« sina händer. En tillsats i handspriten gör den synlig i ultraviolett ljus och en lampa avslöjar resultatet.
– Man får en känsla för volymen och de ställen som man tror att man kommer åt. Här får man se svart på vitt. Många som gjort testet minns det långt efteråt, säger hon.
På Läkartidningens reporter syns rejäla fläckar på översidan av fingrarna, trots en ganska stor skvätt sprit.
Alla brukar klara åtminstone insidan av händerna. Men översidan och tummarna kan det vara si och så med.
– Men det finns de som lyckas direkt, säger Camilla Artinger.
På Erik Torells händer syns små fläckar på översidan där handspriten inte kommit åt.
– Små, små fläckar tycker vi ändå är godkänt, säger Camilla Artinger.
Sjukhusets nya hygienrutiner innebär skillnader mot tidigare praxis. Reglerna gäller all personal och alla patienter i alla situationer. Även läkarna omfattas. Tidigare fanns inga uttryckliga regler för läkarna, berättar Erik Torell. Och särskilda hygienrutiner, så kallad barriärvård, tillämpades förut först efter det att en smittad patient upptäckts.
– Nu ska vi ha säkerhet för alla patienter, säger Erik Torell.
Kommunerna i Uppsala län har också anammat rutinerna, berättar han.
Någon effekt kan sjukhuset ännu inte se av förändringarna.
I en broschyr som sjukhuset tagit fram står att de nya rutinerna »reglerar ett område där vi ofta lyckas bättre än andra sjukhus«. Den formuleringen vill Erik Torell modifiera.
– Vi ska nog inte säga att vi är bättre än andra, men om rutinerna tillämpas har vi bra förutsättningar inför framtiden.
För närvarande finns ingen MRSA på Akademiska sjukhuset, däremot andra resistenta bakterier.
Omgiven av motståndare. Doktor Semmelweis (Lasse Forss) tvingar läkarkandidaten (Jens Remfeldt) och sköterskan (Carina Nyström) till tvättfatet. Det gillar inte sjukhuspastorn (Lennart Holmquist). Han vill inte ha in »vidskepelse« på allmänna sjukhus.
