Hur det ett år gamla avtalet med läkemedelsindustrin fallit ut diskuterades av ett 30-tal företrädare för specialitetsföreningar, läkemedelskommittéer och organisationer vid ett möte på Läkarsällskapet i Stockholm.
Att det nya avtalet är mer känt än det gamla och att fortbildningsfrågorna kommit på agendan är positivt. Det var Läkarförbundets ordförande Eva Nilsson Bågenholm och Sveriges Kommuner och Landstings sjukvårdsdirektör Ellen Hyttsten överens om.

Att reglerna är tydliga och att samarbetet med industrin blivit sundare, till exempel genom färre initiativ från läkemedelskonsulenter till möten med enskilda läkare, är också positivt, enligt Eva Nilsson Bågenholm. Att verka för bra relationer med läkemedelsindustrin och att misstankar inte uppstår kring samarbetet är viktigt.
– Öppenhet och transparens tror jag är a och o i detta.
Till nackdelarna hör det administrativa »krångel« som de nya reglerna verkar ha lett till. Eva Nilsson Bågenholm har också en känsla av att fortbildningen kan ha minskat.
– Men fördelarna överväger. Det som är mindre bra ska vi ändra på.
Enligt Ellen Hyttsten framstod även landstingens erfarenheter av det nya avtalet som främst positiva. Avtalet verkar inte ha lett till oroande höga merkostnader.
Det enda landsting som har anslagit extra medel för fortbildning apropå de nya reglerna är Halland.
Även Ellen Hyttsten tog upp ökade administrativa rutiner. Kravet på att få verksamhetschefens godkännande gör att frågor ofta stannar där.
– Och det är ju inte så bra, sa hon.
Bo Israelsson från Svenska cardiologföreningen kommenterade detta som verksamhetschef för kardiologiska kliniken, Universitetssjukhuset MAS, Malmö. Många olika läkares fortbildningsbehov ska vägas samman samtidigt som schemaläggningen måste fungera.
– Det är oerhört svårt att göra denna fördelning, sa han.
Utbildningskostnaderna, 3 procent av personalkostnaderna på hans klinik, såg han dock inte som något problem.

Färre deltar i internationella kongresser. Tidigare kunde hela kliniker åka, nu är det vanligare att bara några från kliniken får åka, berättade Ellen Hyttsten.
Kritisk till detta var Christina Spjut, vice ordförande i Svenska psykiatriska föreningen. Hon skulle vilja att stora seriösa internationella kongresser organiserade av specialistföreningar eller forskarorganisationer inte behandlades på samma sätt som »märkesreklam«. Ipuls skulle kunna informera om dem, utan att granska dem, och industrin borde kunna få bjuda på dem enligt någon enklare modell med mindre byråkrati.
– Jag vill att Ipuls arrangerar en gräddfil så att man kan komma till internationella kongresser utan det här krånglet.

Ipuls VD, Magnus Sederholm, tog upp en annan aspekt av Ipuls, vars uppdrag är att annonsera och kvalitetsgranska läkares efterutbildning. Visserligen går allt mer fortbildning via institutet, men han var kritisk till det faktum att av de kurser som produceras utanför Ipuls är 60 procent initierade av den medicinska professionen, medan alla industrins kurser läggs inom Ipuls.
– Det är vår egen profession som fortfarande hösten 2005 har utbildningar som går utanför systemet, sa Magnus Sederholm.
En förklaring till detta kom från Ingrid Jägre, Stockholms läns landstings Läkemedelscentrum. Hon menade att Ipuls har blivit en arena för att sanktionera industrins marknadsföring.
– Utbildning är ett verktyg för att sälja läkemedel. Ipuls har blivit en marknadsplats för industrin och därför har det inte blivit någon större kvalitetsgranskning. Industrin ligger steget före. Jag är helt övertygad om att om tio år finns inga läkemedelskonsulenter. Då har industrin hittat en ny arena. De kommer att ta fram nya program som sanktioneras av Ipuls. Jag skulle vilja att Ipuls positioneras på ett smartare sätt, sa hon.

Eva Nilsson Bågenholm, också ordförande i Ipuls intressentråd, sa att läkarnas självbild är ett problem.
– Många tror att de inte blir påverkade av marknadsföring. Vi måste börja förstå hur omvärlden ser oss.
En annan synpunkt från publiken var att ersätta Ipuls sponsrade utbud med ett akademiskt sådant, att bättre utnyttja universitetens medicinska och farmaceutiska fakulteter.
Och enligt Gösta Eliasson från det familjemedicinska institutet Fammi kan ökad fortbildning för allmänläkare handla om något så enkelt som att omstrukturera arbetsdagen, skapa tillfällen för reflektion.
– För oss är vardagen nyckeln till kunskap, sa han.

Avtalet följs inte överallt

På det stora hela taget följs det nya samarbetsavtalet, men det finns undantag, enligt Sveriges Kommuner och Landstings första uppföljning av det nya samverkansavtalet med industrin, rapporten »Nya samverkansregler för hälso- och sjukvård och läkemedelsföretag«. Exempel på avsteg finns i Stockholms läns landsting. Enligt en revisionsrapport från januari i år arrangerar industrin fortfarande en del sammankomster med läkare utan för arbetstid och utan att arbetsgivaren har godkänt deltagandet. Industrin står dessutom fortfarande för hela kostnaden för resor och logi i betydande omfattning. Inte heller tycks andelen läkare och verksamhetschefer som erbjudits presenter och gåvor från industrin ha minskat. Och en tredjedel av läkarna i Stockholm är fortfarande osäkra på vilka regler som gäller för gåvor. »Även om det nya avtalet stramat upp reglerna för samverkan med läkemedelsindustrin finns det fortfarande områden med risk för oegentligheter och förtroendeskada som det gäller att hålla ögonen på«, skriver landstingsrevisorerna.