Läkartidningen träffade dem i samband med arbetsmarknadsträffen för studenterna i Göteborg förra veckan. Kristina Jennische går termin tio och läser öron–näsa–hals parallellt med hud. Mikael Ryndel går kirurgikursen på termin åtta.
Vad gör de om tio år?
– Jag vill vara sjukhusläkare med hög klinisk kompetens och gärna med undervisnings- och forskningsinslag, säger Kristina.
Att så många vill bli sjukhusläkare, se artikel intill, beror nog på att det mest är sådana läkare man träffar som student, det är dem man identifierar sig med, tror hon.
Mikael håller med.
– Men jag skulle kunna tänka mig att bli distriktsläkare också, det beror nog mycket på vem man kommer i kontakt med under AT, säger han.
Ingen av dem tänker låta familjelivet påverka valet av specialitet. Det känns tråkigt att begränsa sig av det skälet. Trots att de tror att det snarare är val av specialitet och sjukhus än läkaryrket som sådant, som spelar roll för familjelivet. Man får se till att man kan påverka istället, tycker de.
Att ett stort inflytande över arbetet toppar listan av önskade arbetsvillkor tycker de inte är konstigt. Har man inflytande kan man ju lättare påverka så att övriga villkor uppfylls. Det kollegiala stödet är också viktigt.
– Har man inga bra kolleger blir det ju outhärdligt, säger Mikael.
Men de är förvånade över att kompetensutveckling inte kommer högre upp.
– Möjligheten till kompetensutveckling måste vara oerhört central när man kommer ut, säger Mikael.
– Det är något av det viktigaste för mig med, säger Kristina.
Hur landstingen är som arbetsgivare har de ingen bestämd uppfattning om. De tror att det varierar mycket. Att så många studenter är negativa tror de beror på den attityd studenterna möter hos läkare på klinikerna. Läkarna verkar nöjda med sitt yrkesval men ifrågasätter de stora omorganisationerna, och sjukhusen i Göteborg är väldigt stora.
– På mindre sjukhus märker man att beslutsvägarna är kortare, säger Kristina, som har haft några placeringar på Norra Älvsborgs länssjukhus.
Hon brukar försöka att inte lyssna för mycket på dem som är missnöjda, för att inte oroa sig.
– Man är ju medveten om att man har valt ett ganska tufft yrkesliv.
Att inte fler studenter ser yrket som något som »röner stor uppskattning«, tror de beror på blygsamhet hos de svarande. Man säger inte att man valt yrket för att få stor uppskattning. Själva tycker de absolut att de får uppskattning, som kandidat har man mer tid att prata med patienterna.
Mikael är göteborgare och vill göra AT på västkusten. Kristina kommer från Uppsala. Hon är inställd på att flytta norrut, till Dalarna eller Västernorrland. För båda kommer utbildning och handledning att spela större roll än lönen när de ska välja.
Om att komma ut i yrkeslivet:
– Roligt, spännande och läskigt. Lika mycket som det ska bli skrämmande att ta ansvar, lika kul ska det bli att betraktas som en professionell person och göra nytta, säger Kristina.
Mikael tycker tiden som student är splittrad.
– Jag ser fram emot att få landa i ett sammanhang och få mer tid att träffa patienter, bli vuxen, göra nytta.
