Medicine studerandes förbund, MSF, lät i höstas landets omkring 850 studenter på termin 6 och 10 svara på frågor om framtiden. Det handlade om allt från synen på läkaryrket och val av karriär, till lönefrågor och vilka arbetsvillkor som är viktigast att få uppfyllda. 70 procent svarade.
De allra flesta, 60 procent, ser sig själva som »sjukhusläkare med hög klinisk kompetens« om tio år. Långt färre tänker sig en karriär inom forskning eller industri. Endast 4 respektive 1 procent ser sig sysselsatta inom dessa områden.
David Juhlin, ledamot i MSFs styrelse och ansvarig för enkäten, undrar om utbildningen är tillräckligt bred.
– Det behövs fler studenter inom forskningen, säger han.
Desto fler, 17 procent, ser sig som »distriktsläkare på vårdcentral«. Men också det en låg siffra, enligt Distriktsläkarföreningens ordförande Benny Ståhlberg.
– Minst 30 procent borde bli distriktsläkare för att man ska kunna ha en välfungerande primärvård med god tillgänglighet och bra arbetsmiljö, säger Ståhlberg.
Samtidigt som de flesta tänker sig klinisk verksamhet ser drygt 40 procent landstingen som relativt eller mycket dåliga arbetsgivare. På termin tio är siffran högst, omkring 50 procent.
– Då frågar man sig om antalet tjänstgjorda timmar inom landstinget har ett samband med den negativa inställningen, säger David Juhlin.
Omkring 90 procent av studenterna kan »absolut« eller »eventuellt« tänka sig att vara verksamma i privat sjukvård.
Det viktigaste arbetsvillkoret för studenterna är »hög grad av inflytande över det egna arbetet«. Det kommer på första plats när de rangordnar tio aspekter. På andra plats kommer »kollegialt stöd«. Därefter följer bra arbetsledning, fast anställning, kompetensutveckling, flexibel arbetstid, hög lön, bra fysisk miljö, möjlighet att arbeta mindre tid och – på sista plats – möjlighet att arbeta enbart dagtid.
Studenterna ställdes inför tio påståenden om läkaryrket. Omkring tre fjärdedelar eller fler höll med om »ett tryggt och bra arbete med liten risk för arbetslöshet«, ett arbete med »stora intellektuella utmaningar och möjlighet till personlig utveckling«, »där man gör stor nytta« och »där man kan arbeta i andra länder«.
Färre – endast omkring hälften – instämde däremot i att man »röner stor uppskattning« och får »hög status i samhället«. Att inte fler ser yrket så, i kombination med negativ inställning till landstingen och önskan om hög grad av inflytande i arbetet, det tror David Juhlin hänger ihop.
– Man utbildas till att behandla patienten på bästa möjliga sätt, och det tror jag många känner inte är förenligt med verkligt arbete. Det stora problemet är att man inte kan styras av sitt sunda förnuft, man styrs av regler som är satta av ekonomi i mångt och mycket. De flesta i vården skulle vilja se ett annat slutresultat, med tanke på arbetsinsatsen.
Störst motstånd mötte påståendet att läkaryrket är flexibelt och går bra att förena med familjeliv. Hela 32 procent tog klart avstånd, bland kvinnorna ännu fler, 36 procent.
Även när det gäller tankar om lön framträder könsskillnader.
– Det var intressant och tråkigt att det var så tydligt, säger David Juhlin.
Fler kvinnor än män anser att läkaryrket är välavlönat, 56 jämfört med 51 procent. Manliga studenter ser också ut att ha en mer positiv inställning till ökad lönespridning än kvinnorna.
När de får gissa vad AT-, ST- och överläkare tjänar respektive ange hur hög lönen bör vara, så anger männen högre belopp än kvinnorna. Snittet för kvinnornas gissningar om AT-läkarlönen var 22993 kronor. Männen låg 500 kronor högre. Kvinnorna ansåg att lönen borde vara 25999 kronor och männen tyckte att 26845 kronor var en rimlig AT-lön. (Medianlönen för landets AT-läkare var 24000 kronor/månad i november 2004.)
Läs mer om enkäten i MSFs tidning Appendix och på MSFs webbplats så småningom. Den kommer också att diskuteras på MSFs fullmäktigemöte i Göteborg 1–2 april.
