Vi sa det i liften i morse, sjysst dag att åka till jobbet, säger Elsa Håkansson, AT-läkare i Åre, inför damernas störtloppsträning i världscupfinalen.
Det mitt på dagen den 13 mars, första dagen i den alpina världscupveckan och vädret är strålande. Man kan sitta i snön och bara sola sig. Men vi står upp, trampar runt lite otåligt i branten och kisar uppåt berget. Den första föråkaren ska snart starta.
Läkartidningen har fått följa med Elsa Håkansson och de två pistörerna Patrik Svärd och Fabian Zetterberg till deras övervakningspunkt strax utanför skyddsnäten lite ovanför mitten av den nya damstörtloppsbacken i Åre.
De är ett av sju team utplacerade utmed banan om något skulle hända, utrustade med skidor, walkie talkie, skoter, pulka och akutväska. Alf Lerner, chef för hälsocentralen i Åre, är ansvarig för den medicinska säkerheten under tävlingen och hälsocentralens läkare turas om att vara i backen tillsammans med extrainkallade kolleger.
Alla läkare på Åre hälsocentral är i tjänst som backläkare tre dagar per säsong. En vanlig sådan dag åker de skidor med walkie talkie och en liten midjeväska med morfin. Om någon ramlar och behöver smärtstillande blir de anropade, men det mesta tar pistörerna hand om själva. Pistörerna är sjukvårdsutbildade och vana att transportera kraschade skidåkare i pulka ner till en väntande ambulans eller ibland helikopter.
– Om någon har jätteont blir vi tillkallade. Jag har jobbat en gång, men då hände inget.
Idag är det tävling och det är första gången som Elsa Håkansson är backläkare i ett sådant sammanhang.
– Spännande, det är kul att se hur det fungerar. Hoppas det inte händer något.
– Det här är helt annorlunda än att jobba på akuten. Där har man ju någon att fråga.
På förmiddagen har läkarteamen gått igenom akutväskan och rutinerna. Och de har åkt helikopter och övat på att plocka upp skadade.
Om någon skulle köra av nedanför den station där Elsa och de två pistörerna står måste de först få klartecken via radion innan de tar sig in på banan. Då ska först en av pistörerna åka ner, och om det behövs ska Elsa och den andre pistören komma efter med pulkan, på skidor. I värsta fall kan en narkosläkare högre upp i backen anropas också.
I radion hörs att föråkaren startat. Och strax därefter hör vi att han åkt ut, till och med genom näten, högt ovanför oss. Inget allvarligt, men det blir en längre paus.
Och så börjar det igen. Den här gången går allt bra och nästa föråkare svischar förbi i en ofattbar hastighet. Därefter passerar den blivande störtloppsvinnaren Anja Pärson och alla de andra i samma rasande fart. Över 100 kilometer i timmen lär det röra sig om.
– Gud vad läskigt det ser ut, de är så coola, säger Elsa Håkansson.
Hon är uppvuxen i Östersund och kom tillbaka dit för att göra AT, hon ville till ett mindre sjukhus och hon gillar att åka skidor. Sedan hade hon turen att bli placerad i Åre, dit de flesta vill, och hon gillar det.
– Det är bra, kul. Det är väldigt annorlunda än en vanlig vårdcentral. Det är lite som att jobba på en akutmottagning. Mycket patienter, ganska stressigt. Vi har väldigt mycket turister, mycket ortopedi, men även mycket banala infektioner, folk på semester som blivit förkylda.
– Jag har varit två månader på ortopeden i Östersund, men jag har lärt mig mycket mer ortopedi här. Vi gör mycket själva, reponeringar av armbrott och axelluxationer. Armbrott har jag börjat få till snitsen på. Vi brukar inte gipsa, det gör sköterskorna, vi har inte tid.
I slutet av april är hon färdig med sin AT och på det hela taget är hon nöjd med den, även om handledning och undervisning i Östersund inte alltid var bästa tänkbara. AT-läkarna går ensamma primärjourer. Det är lärorikt, men också stressigt och ibland jobbigt med ställningstaganden som en AT-läkare kanske inte är redo för, till exempel ovanliga hjärtarytmier. Östersund har dalat på AT-rankningen de senaste åren. Det är ett litet och trevligt sjukhus, som kanske har levt lite på sitt rykte, funderar Elsa Håkansson.
I Åre har handledningen fungerat »hyfsat«, även om den blev lite inställd under sportlovsveckornas invasion.
Efter två timmars trampande i snön meddelar radion att sista störtloppsdamen är i mål. Inga fler avåkningar. Elsa Håkansson är lite lättad, men också aningen snopen över att hon inte fick rycka in. Hon skulle gärna vara med flera dagar, men så ser inte veckans schema ut.
– Det var bästa dagen på länge, kul att göra något annat, och trevliga pistörer.
