Det var ett svek mot de fattiga i Sydafrika, som Sverige stöttade genom antiapartheidrörelsen.
Så kommenterar Ingrid le Roux, svensk läkare som arbetar med undernärda barn i Sydafrika, vapenaffären.
– Antiapartheidrörelsen var ju en kamp inte bara för frihet, utan också för social upprustning.
1996, cirka tre år innan vapenaffären genomfördes, konstaterade Sydafrikas regering att det under överskådlig framtid inte fanns några konventionella militära hot mot landet. Den ämnade därför prioritera »fattigdomsbekämpning och de socioekonomiska ojämlikheter som apartheid skapat«.
Vid samma tid ringde alarmklockorna för HIV-smittan. Regeringen i Sydafrika hade hört dem: »Aids kommer att bli ett av de största hindren mot tillväxt och välstånd«, sa Thabo Mbeki 1995, då vicepresident.
Ändå satsade regeringen 1999 runt 30 miljarder rand (cirka 40 miljarder kronor) på att förnya försvaret med svenska Jas Gripen-plan och andra vapen från England, Tyskland och Italien.
Helt fel prioritering i ett land där över hälften av befolkningen lever i fattigdom och HIV-epidemin exploderar, protesterade svenska och sydafrikanska folkrörelser. Den sydafrikanska regeringen svarade att alla i landet vinner på affären och hänvisade till de så kallade motköpen. Dessa innebar att säljarna åtog sig att investera runt 110 miljarder rand (142 miljarder kronor) i Sydafrika fram till 2011. Enligt regeringen ska motköpen ge 65 000 nya jobb.
Hur det gått med motköpen och vilken effekt de haft hittills är föremål för debatt. Klart är att de offentliga per capita-utgifterna för hälsa föll från 266 US-dollar 1999 till 206 US-dollar 2002.
Det är också klart att skillnaderna mellan fattiga och rika i Sydafrika fortfarande är stora. Tidningen The Economist hävdade nyligen att de ökar.
Ett omfattande nationellt program för gratis bromsmediciner antogs 2003. Men det skedde efter flera års tvekan. Regeringen pekade bl a på ekonomiska svårigheter: Staten saknar »kapacitet och resurser«, sa biträdande generalsekreteraren i ANC 2001. Hälsoministern har enligt sydafrikanska tidningsuppgifter också hänvisat till ekonomin som en begränsning. Och trots att programmet nu implementerats får omkring 500000 aidssjuka inte bromsmediciner.
Enligt Amnesty motsvarar kostnaderna för hela vapenaffären behandlingen av fem miljoner HIV-smittade under två år.
Den svenska regeringens roll i affären är delvis omtvistad. Statsminister Göran Persson har sagt att han hela tiden varit oerhört försiktig med att verka för att Sydafrika skulle köpa flygplanen. Företrädare för regeringen har också hävdat att den så kallade Sydafrikasatsningen 1999 – då svenska artister, regeringsmedlemmar och näringslivstoppar besökte Sydafrika i en manifestation för ökat ekonomiskt samarbete länderna emellan – inte hade något med Gripenaffären att göra. Bland andra Ekot har rapporterat om det motsatta. Och Exportkreditnämndens kreditgarantier för affären utfärdades på regeringens uppdrag.
Påverkade vapenaffären regeringens hållning till Sydafrikas aidspolitik? En politik som anklagats för att vara ovetenskaplig, otydlig och förödande för de smittade. Också sedan bromsmediciner lanserades har den sydafrikanska regeringens budskap om medicinerna varit kluvna. Sydafrikas hälsominister har tex likställt effekten av dem med den av näringsrik mat.
Någon officiell kritik från Sveriges regering av Sydafrikas sätt att hantera HIV-epidemin är svår att finna. Utrikesdepartementets presstjänst söker tillbaka till 2002 men hittar inga uttalanden. Sverige har satsat mer på dialog än offentlig kritik, sammanfattar Kaj Persson, ämnesråd vid UD.
– Självklart finns ett samband mellan den svenska regeringens låga profil i fråga om Sydafrikas HIV-politik och vapenaffären, säger Magnus Walan från Diakonia. Man har helt enkelt inte velat stöta sig med Sydafrikas regering. Normalt sett ställer den svenska regeringen upp villkor för biståndsmottagare för att de ska föra en sund politik. Men i det här fallet hänvisar man hela tiden till att Sydafrika som ett demokratiskt land måste ha rätt att föra sin egen politik. Och det är helt klart att affären stöddes av den svenska regeringen.
Även inom Läkarförbundet finns en skepsis.
– Det finns som jag uppfattar det en dubbelmoral i den svenska politiken. Att vi legat lågt i aidsfrågan, samtidigt som vi använt våra goda förbindelser till Sydafrika för att sälja vapen, säger Anders Ekbom, medlem i Läkarförbundets centralstyrelse.
Sverige var en gång ANCs största bidragsgivare. Hur ser svensk biståndspolitik ut idag? LT stämmer möte med Ria Schoeman, HIV-rådgivare vid svenska ambassaden i Pretoria, och Anne Ljung, första ambassadsekreterare.
Biståndspolitiken har successivt ändrats sedan slutet av 1990-talet, berättar de. Traditionellt utvecklingsbistånd fasas ut och ersätts med andra samarbetsformer. Ömsesidighet, samfinansiering och kommersiellt samarbete hör till de nya nyckelorden. Mellan 2004 och 2007 satsar Sverige 300 miljoner kronor i Sydafrika för en förstärkning av demokratin, förbättrade levnadsvillkor för fattiga och i kampen mot HIV/aids.
– Sida och ambassaden engagerade sig tidigt i aidsfrågan. År 2000 anställdes en HIV-rådgivare, och 2004 gjordes HIV till ett prioriterat område. HIV-frågan är en integrerad del i alla våra program. Vi är också involverade i projekt som specifikt berör HIV och aids, och de är undantagna principen om samfinansiering, säger Ria Schoeman.
På listan över organisationer som mottar stöd ingår två som är uttalat regeringskritiska, Aids Law Project och Treatment Action Campaign, TAC.
– Det väckte en del protester från Mbeki. Vi talade om det på ambassaden och agerade inte eftersom Sverige inte har en egen agenda när det gäller HIV-politiken i landet.
– Sverige är neutralt i HIV-frågan, till skillnad från andra biståndsgivare, exempelvis EU och Japan, konstaterar Ria Schoeman.
Har ambassaden inte tryckt på för att Sydafrika skulle erbjuda smittade bromsmediciner?
– Vi kan inte berätta direkt för Mbeki vad vi tycker om HIV-politiken. När vice statsminister Bosse Ringholm var här i november 2005 briefade vi honom om HIV-politiken. Men ämnet kom aldrig på agendan när han talade med sydafrikanerna. De ville inte, förklarar Ria Schoeman.
Sveriges ambassadör Anders Möllander avvisar emellertid bilden av svensk neutralitet i HIV-frågan. Möllander hänvisar till samtalen inom ramen för den binationella kommissionen.
– Det är en politisk nivå och vi har berättat vad vi anser, säger han.
Vi träffas på en restaurang i Kapstaden. Det är varmt, och Möllander, som tillträdde ambassadörsposten i september 2005, bär hatt som skydd mot solen.
Dina medarbetare på ambassaden säger att Sveriges hållning är neutral.
– Det får stå för dem. Men jag vet inte om det är neutralt att diskutera frågan när den är känslig.
Vad har Sverige sagt inom den binationella kommissionen?
– Jag kan inga detaljer eftersom det sista mötet var strax innan jag kom hit. Men vi har inte stått på några politiska plattformar och basunerat ut att vi har olika uppfattningar.
Folkhälsominister Morgan Johansson var i Sydafrika 2004. Han träffade då sin sydafrikanska motpart inom ramen för Hälsoforum, en del av den binationella kommissionen. Hans pressekreterare återger vad samtalet handlade om:
– De diskuterade framför allt de förebyggande insatsernas betydelse. Samtalen var framåtsyftande. Sveriges regering har jobbat med att stödja det som gått i positiv riktning, säger Stefan Sjöqvist.
Åter till ambassadör Möllander.
Vilket moraliskt ansvar har ett land som Sverige, givet de historiska banden, att bistå Sydafrika i HIV-epidemin?
– Jag vet inte om man ska tala i termer av moraliskt ansvar, men vi har naturligtvis ett intresse av att hjälpa till om här finns ett problem som man kanske åtgärdar på ett sätt som vi inte är övertygade om att man bör göra. Då måste vi reagera, och det har vi gjort.
Många anser att det största problemet för HIV-smittade och vad gäller utbredningen av bromsmediciner är den politiska ledningens bristande vilja. FNs sändebud för aids i Östeuropa Lars Olof Kallings skriver om »presidentens och hälsoministerns systematiska sabotage av förebyggande och behandling«. Hur ser du på det?
– Jag tror att det är gamla uppgifter. Nu satsar man de facto på att leverera medicin och på att få ut budskapet. Det man möjligen fortfarande kan undra över är varför man inte verbalt mer markerat vikten av problemet och förebyggande kampanjer. Men det finns en politisk vilja och politiska resultat numera när det gäller att leverera behandling och att finansiera den.
Är det inte ett problem att hälsoministern fortfarande saluför vitlök och annat som ett sätt att bekämpa HIV?
– Det är brist på ledarskap i en väldigt viktig fråga. Det har regeringen fått kritik för från många håll.
Vi kommer in på Jas Gripen-affären. Den genomfördes i en situation då ett nationellt program för bromsmediciner inte existerade – den sydafrikanska regeringen angav bland annat resursbrist som ett av skälen.
– Det är fel att Sydafrika inte hade råd till HIV-programmet. Det är fel att affären tagit pengar från detta. Sydafrika har ännu inte betalat eftersom de inte fått sina leveranser. Och nu när man bestämt sig för HIV-programmet finansierar man det också.
Men om pengar inte var något problem, varför drev då Sydafrika frågan om att pressa priserna för bromsmediciner i slutet av 1990-talet?
– Jag tror man drev frågan som en utvecklingsekonomi, på alla u-länders vägnar. Jag har aldrig hört att landet på grund av resursbrist inte satsat på aids.
Anders Möllander menar heller inte att vapenaffären inskränkt den sydafrikanska regeringens möjligheter att räta upp landets sociala problem.
– Pengarna är inte problemet, säger han och hänvisar till de insatser regeringen gjort, bland annat att bygga nya hus åt de fattiga, införa gratis skolgång, barnbidrag och så vidare.
– Jag tror absolut att Jas-affären genom motköpen gagnar den sydafrikanska ekonomin. En ledare för ANC sa till mig häromdagen att de går bra.
Andra som LT talar med tror däremot inte att motköpen får någon positiv effekt.
– Motköp är ökända för att inte infrias och för att korrumpera. I vilken butik kan du köpa något för 30 kronor och få 100 kronor tillbaka? Om det verkligen handlar om bärkraftiga investeringar bör de stå för sig själva, säger Terry Crawford-Browne, sydafrikansk ekonom och en av dem som lett oppositionen mot vapenaffären.
En ANC-medlem är dömd för bedrägeri i förbindelse med affären, andra är åtalade.
Andrew Feinstein, ekonom, före detta parlamentsledamot i Sydafrika för ANC och medlem av parlamentets speciella kommitté för offentliga utgifter, är också kritisk. Inte minst mot proceduren i upphandlingen.
– Varför valdes Jas Gripen trots att flygvapnet föredrog ett italienskt plan? frågar han.
Andrew Feinstein kallar den parlamentariska utredning som gjordes angående proceduren och misstänkta mutor för en fars från början till slut. Presidenten begränsade dess möjligheter att arbeta, och i den slutliga rapporten togs mycket av kritiken som fanns med i tidigare utkast bort, bland annat uppgiften om att flygvapnet först inte önskade Jas Gripen, förklarar Andrew Feinstein. Därför lämnade han parlamentet. Just nu skriver han en bok om vapenaffären, ANC och aidspolitiken.
– Motköpen var en dimridå för att få igenom affären, och jag tror inte de kommer att förverkligas. Eftersom regeringen hävdade att man inte hade pengar till ett HIV-program var det ologiskt att man samtidigt bestämde att köpa nya vapen, säger han.
– Hur som helst är det uppenbart att regeringen hade haft mer resurser till andra uppgifter om man avstått från vapenaffären. HIV handlar inte bara om bromsmediciner, det är en sjukdom med sociala dimensioner. Därför hade HIV-situationen kunnat vara en annan idag utan vapenaffären.
Tillägg: Efter intervjun med ambassadör Anders Möllander kontaktas LT av ambassaden. Pereric Högberg, politiskt sakkunnig, upplyser att »Sveriges hållning hela tiden varit skarp«. Han hänvisar bland annat till förre utrikesministern Anna Lindh, som under samtal med sin sydafrikanska motpart kommit överens om att de två var oeniga om HIV-politiken. Ambassaden anser vidare att LT missförstått uppgifterna från biståndshandläggarna om att Sverige är neutralt i HIV-frågan.
Påverkade Jas Gripen-affären regeringens hållning till Sydafrikas aidspolitik? Någon officiell kritik från Sveriges regering av Sydafrikas sätt att hantera HIV-epidemin är i varje fall svår att finna. Foto: SAAB foto
