”Gamla och dementa får för lite hemsjukvård”

Bara var femte läkare tycker att patienter i särskilda boenden i kommunerna får träffa sin läkare tillräckligt ofta. Sex av tio läkare som gör besök i dessa boenden anser att tiden är för knapp. Det visar en aktuell webbenkät av Läkarförbundet, som presenterades under Almedalsveckan, då det nya närsjukvårdsprogrammet lyftes fram.

Från förbundets sida är man inte förvånad över svaren i enkätundersökningen.
– Väldigt många gamla och dementa hamnar ute på akuten och får ofta ligga där tio-tolv timmar helt i onödan. Dessa patienter får alldeles för lite hemsjukvård, säger Kåre Jansson, utredningschef på Läkarförbundet.

I våras presenterade Läkarförbundet en ny närsjukvårdsmodell, uppdelad på primär-, specialiserad och samverkansvård, vilket Läkartidningen skrivit om i nr 7, 18 och 23/2006. Utifrån modellen har nu förbundet ställt specifika frågor om vården i kommunala boenden till 2 245 läkare i en webbpejling. Resultatet visar att bara tre av tio läkare som gör besök i ordinära och särskilda boenden anser att vårdgarantin om max sju dagars väntetid uppfylls. När man ställde frågor till sjukhusläkare visade det sig att hälften kan tänka sig att arbeta en del av sin arbetstid utanför sjukhuset i den öppna närsjukvården. Drygt hälften av läkarna anser att den medicinska kompetensen i särskilda boenden skulle öka om kommunerna fick lov att anställa läkare.

Kåre Jansson tycker att den nuvarande Ädel-reformen med samverkansavtal och obligatoriska vårdplaner för varje patient har fungerat dåligt. Han hänvisar också till webbundersökningen som visar att bara var femte läkare tror på modellen med samverkansavtal för att ”öka läkarnas medverkan på de ordinära och särskilda boenden”. I stället tror hälften av läkarna på att endast en huvudman ska stå för all finansiering av de medicinska insatserna.
– Dagens system duger inte, dessa vårdplaner kommer inte till stånd, främst för att det inte finns några sanktionsmöjligheter, säger Kåre Jansson.

Han ser framför sig ett helt annat samarbete mellan kommuner och landsting.
– Biståndshandläggaren och husläkaren, eller annan läkare, definierar dessa patienter som ”samverkanspatienter” och bestämmer sig för vilken vård som behövs, vilken ”vårdtyngd” som detta innebär för kommunen. Betalningsansvaret överförs till kommunerna som sedan kompenseras via statsbidragssystemet. Kommunerna ska också kunna anställa eller sluta avtal med läkarna, säger Kåre Jansson.