– Allt är fejk. Vi hade inte en aning om att det hade den omfattningen när vi tog jobbet, säger Anders Ekbom, till vardags professor i epidemiologi vid Karolinska institutet och även ledamot av Läkarförbundets centralstyrelse.
Fredagen den 13 januari i år uppdagades det att forskaren Jon Sudbø fabricerat grunddata till en artikel i tidskriften Lancet i oktober 2005. Som författare stod förutom Jon Sudbø själv också tretton medförfattare.
Till grund för artikeln hade Jon Sudbø skapat fiktiva individer som han gav olika karakteristika. De felaktigt påstådda slutsatserna var att NSAID-preparat minskade risken för cancer i munhålan, men också ökade risken för dödlighet i hjärt–kärlsjukdomar, ett budskap som också fick bred spridning 2005. Norska medier har rapporterat om patienter som började undvika preparaten och i stället valde att leva med smärta.
Det var Camilla Stoltenberg, divisionschef vid Nasjonalt folkehelseinstitutt – och syster till statsminister Jens Stoltenberg – som när hon i juletid 2005 läste artikeln insåg att något måste vara fel med de grunddata som artikeln hänvisade till. Det blev början till slutet för Jon Sudbøs dittills mycket framgångsrika forskarkarriär.
Jon Sudbø är både tandläkare och läkare. Han har forskat sedan 1992, då han påbörjade det projekt som skulle bli hans doktorsavhandling. Han doktorerade 2001 och har fått originalartiklar publicerade i flera välrenommerade vetenskapliga tidskrifter. 1996 började han skapa resultat som inte fanns, visar kommissionens granskning.
– Första halvan av hans doktorsavhandling är okej, men sedan började han ändra på verkligheten. Han började skapa samband som inte fanns. Och blev hjälte från dag ett, säger Anders Ekbom.
Anders Ekbom har varit ordförande i den oberoende granskningskommission som Rikshospitalet–Radiumhospitalet och Universitetet i Oslo genast tillsatte i januari efter att skandalen kring Lancet-artikeln var ett faktum.
– I stort sett allt han skrivit har varit lögn. Detta är ett mönster som går igenom hela hans vetenskapliga karriär.
Egentligen skulle kommissionens rapport ha varit klar den 1 april, men den blev alltså försenad med tre månader.
Uppdraget innebar att i princip alla faktiska förhållanden som kommissionen bedömde vara relevanta i saken skulle gås igenom. Likaså skulle vidden av brott mot vetenskapliga standarder redas ut. Skadliga konsekvenser för forskningen skulle kartläggas, och dessutom skulle kommissionen se över de regler och rutiner som gäller för kontroll och kvalitetssäkring av vetenskaplig forskning vid Rikshospitalet–Radiumhospitalet och universitetet.
Kommissionen har granskat Jon Sudbøs forskning och hans vetenskapliga publikationer, medan frågan om skadliga konsekvenser inte ägnats samma djup, enligt Anders Ekbom. Det blev ändå ett tidsödande arbete, grundmaterialet har samlats in på nytt och hela forskningen har gåtts igenom, berättar han.
– Jag trodde inte det var sant i början. Ett tag skrattade man bara inför denna totala fräckhet. Sedan försökte vi bena upp allt och upptäckte att vi inte kunde hålla slutdatum. För vi fick inget medhåll från Sudbø, och då fick vi börja jobba. Och nu kan vi gå ut med slutsatsen att bortsett från tre artiklar i hans avhandling samt ytterligare en så är inget sant.
De tre artiklarna utgör hälften av hans avhandling. De rör bindvävskarakteristika och ligger inom en annan forskningslinje än den som han senare följt.
Huvuddelen av hans avhandling liksom senare forskning har gällt prognostiska faktorer för vilka förändringar som utvecklas till cancer i munhålan, och det är hela denna forskning kritiken gäller.
Jon Sudbø har fått artiklar publicerade i bland annat New England Journal of Medicine, Lancet och Journal of Clinical Oncology.
Lancet-artikeln drogs tillbaka redan i februari på Anders Ekboms initiativ. Chefredaktören Richard Horton beskrev för övrigt det inträffade i Aftenposten den 17 januari som »den største svindelen fra en forsker verden noen gang har sett«. Där säger Richard Horton att han inte förstår att medförfattarna inte har känt till felaktigheterna och berättar att sex av författarna korresponderade med Lancets redaktion inför publiceringen.
New England Journal of Medicine har i avvaktan på granskningskommissionens rapport publicerat en så kallad expression of concern rörande en av de artiklar som publicerats där.
Ytterligare exempel på artiklar i välrenommerade tidskrifter är tre artiklar i Journal of Clinical Oncology.
Ingen av dessa sex nämnda artiklar borde ha gått i tryck, enligt Anders Ekbom. Totalt anser kommissionen att 15 artiklar inklusive doktorsavhandlingen bör dras tillbaka.
Även Läkartidningen har publicerat en felaktig artikel av Jon Sudbø. Innehållet i den originalpublicerades i New England Journal of Medicine 2001 och sammanfattar en del av hans doktorsavhandling. Den presenterar en tilltalande analysmetod, som går ut på att man genom att titta på DNA i cellkärnor kan avgöra vilka patienter som löper risk för cancer i munhålan.
– Det fantastiska var att plötsligt hade vi en faktor som gjorde att man kunde förutspå cancer, och det har varit hans forskningslinje sedan också. Det vore underbart om man inom kliniken kunde hitta sådana sätt att undersöka patienter, och vi hade också fått en viktig pusselbit om hur cancer utvecklas. Men det är fejk, säger Anders Ekbom.
Också Tidsskrift for Den norske lægeforening, den norska läkartidningen, har publicerat artiklar av Jon Sudbø, se artikel här intill.
Hur kunde allt detta ske?
– Kännetecknande för hans forskning är att den inte är prövad i någon etiknämnd eller datainspektion, det har inte funnits mekanismer för det. Och Sudbø styrde och ställde helt själv. Han var den enda som hade full kontroll över materialet, säger Anders Ekbom.
Det handlar om systematisk vetenskaplig oredlighet från slutet av 1990-talet till januari 2006, enligt rapporten. Fel som Jon Sudbø har gjort sig skyldig till är manipulation och fabricering av grunddata till avhandling och artiklar, felinformation i vetenskapliga artiklar och vilseledning av arbetsgivare, anslagsgivare, medförfattare, egen doktorand med flera. Etikprövning och tillstånd från datainspektion saknas. De felaktiga forskningsresultaten har vilselett eller har kunnat vilseleda andra forskare samt sjukvårdspersonal och patienter med risk för patientsäkerheten. Rimligen har också enskilda patienter lidit skada.
Det finns till exempel en studie där patienter med misstänkt precancerösa förändringar får NSAID-preparat (Science 2006;311:448-9). Men de skadliga konsekvenserna för sjukvården är statliga Helsetilsynets sak att utreda närmare.
Fusket har också haft skadliga konsekvenser för forskningens anseende, enligt kommissionen.
– Absolut. Det minskar allmänhetens förtroende för skandinavisk forskning, som har ansetts hederlig. Det här kommer naturligtvis att förfölja oss, säger Anders Ekbom.
Jon Sudbø har avbrutit all kontakt med granskningskommissionen. Han har tidigare medgivit fabricering av data i Lancet-artikeln och gjort några andra mindre erkännanden rörande två andra artiklar. I övrigt har han nekat eller ställt sig oförstående till kritiken, enligt rapporten.
Läkartidningen har utan framgång sökt Jon Sudbø för en kommentar. För norska NRK P2 berättade han den 21 juni att han efter avslöjandet i januari blev intagen på akutpsykiatrisk klinik och att han har »en psykiatrisk diagnos som bland annat kännetecknas av humörsvängningar och konstant högt tempo«. Han ber också om förlåtelse för det han har orsakat kolleger i USA och hemma i Norge.
Vem förutom Jon Sudbø själv har ansvaret?
– Det är naturligtvis hans arbetsgivare (Rikshospitalet– Radiumhospitalet), forskningsledaren och institutionen (Universitetet i Oslo) som inte sett till att regler, förordningar och normer följts.
I rapporten beskrivs de regler och normer som gäller. Något förstärkt regelverk behövs inte, menar Anders Ekbom, men det behövs en struktur så att det regelverk som finns implementeras, till exempel akademisk uppföljning av om forskningen bedrivs i enlighet med etikprövningen, något som saknas även i Sverige.
– Det fanns också en kultur på 90-talet på Rikshospitalet som liknade vilda västern när det gällde att handskas med patientmaterial.
Anders Ekbom berättar om ett system som var slutet, en frånvaro av diskussion om vad man höll på med inom forskargruppen, ingen seminarieverksamhet eller kritik av resultaten forskarna emellan.
– Det naturliga i skandinaviska och anglosaxiska länder är annars att man har en seminarieverksamhet där resultaten kritiseras.
Men Sudbø har inte varit helt fri från misstankar, visar granskningen. Flera personer har anat oråd, men deras kritik har viftats bort, även av ledningen för Radiumhospitalet. Andra personer har avstått från att framföra misstankar av rädsla för att själva komma i ett sämre läge, särskilt med tanke på att det gällde institutionens »gullgutt«.
Har tidskrifterna något ansvar?
– Ja, men det är för enkelt att lägga bollen där. De har ett peer review-system. Det är ett hopplöst system, men det finns inget bättre. Tidskrifterna lever ju kvar i en gammal epok med en korresponderande författare som allt går igenom. Men man kan involvera medförfattarna mer. I rapporten föreslår vi det, att de involveras mer och att man ser till att korrespondensen och review-synpunkterna kommer alla medförfattare till del. Och de tidskrifter vi varit i kontakt med tycker om idén.
Om Lancet-artikeln hade behandlats enligt förslaget hade Jon Sudbø förmodligen blivit avslöjad då, slår rapporten fast. Kommissionen tror också att tidskrifternas system med »fast track publishing«, som användes för Lancet-artikeln, kan leda till att kritiska synpunkter inte hinner fångas upp.
Kände medförfattarna till fusket?
– Vi är så säkra man kan bli på att inga har medverkat i fusket.
Har medförfattarna ändå ett ansvar?
– Vi har haft 60 stycken medförfattare. Ska vi granska alla dem i förhållande till Vancouver-rekommendationerna [ICMJE-reglerna för medicinska tidskrifter; red:s kommentar]? Vi har valt att inte granska dem individuellt. Vi har konstaterat att det funnits en kultur på Rikshospitalet – och vid andra forskningscentra världen över – där medförfattarskap är en del i ett belöningssystem.
Jon Sudbø använde medförfattare dels för att ge vetenskaplig tyngd åt sina artiklar, dels för att skapa allianser, berättar Ekbom. Personer med anknytning till registerkällor kunde sättas upp som medförfattare som för att antyda tillgång till data. En del har inte ens tillfrågats.
Men har medförfattarna ansvar?
– Vi är ganska vaga. I den kultur som fanns har det ansetts legitimt att stå som medförfattare utan att vara helt insatt. Och enligt de nya Vancouver-rekommendationerna krävs inte fullständig tillgång till samtliga data. Man behöver inte ha kontroll på hela datamängder.
Vancouver-kriterierna för medförfattare skrevs om 2003 och blev då väl liberala, anser Ekbom.
– Och vad man saknar är en diskussion om medförfattarnas roll, men det är inte unikt för Oslo universitet.
Vad har Sudbø vunnit?
– Personligen har han inte tjänat ett öre. Däremot har han fått ära, berömmelse och forskningsanslag.
Bland annat beviljades Jon Sudbøs forskningsprojekt PROTOCOL 16,5 miljoner norska kronor från National Cancer Institute i USA förra året, även om endast en mindre del hann förbrukas innan skandalen avslöjades och anslaget drogs in.
Den norska motsvarigheten till Cancerfonden har dock avslagit ansökningar från Sudbø.
– De har väl inte tyckt att anslagsansökningarna varit tillräckligt bra. Dem duperade han inte, vilket är intressant.
Vad betyder allt detta?
– Vi måste förstå att sådant här kan hända även i Skandinavien. Vi kanske har varit naiva tidigare.
En liknande historia kunde lika gärna ha hänt i Sverige, menar Anders Ekbom. Forskningsfusk har förekommit också här. Men universitetens och forskningsinstitutionernas normala reaktionsmönster hittills vid misstanke om eller konstaterat fusk har varit att släta över eller dölja, säger han.
– Man tar säkert allvarligt på det men bedömer att skadan blir större om det kommer ut.
Att det i Sudbø-fallet tillsattes en oberoende granskningskommission ser Anders Ekbom som ett positivt undantag.
Kan man undvika att sådant här händer igen?
– Det är viktigt att inte överreagera och skapa hinder för kreativiteten. Skurkar får vi då och då. Men man måste skapa möjligheter inom systemet för medarbetare att varsla, att gå till någon när man upplever att något inte stämmer.
Läs hela rapporten på http://www.rikshospitalet.no/view/readnews.asp?nPubID=6624.
Jon Sudbø har forskat sedan 1992 men förlorar nu sin anställning på Rikshospitalet i Oslo (bilden ovan). Han doktorerade 2001 och har fått originalartiklar publicerade i flera välrenommerade vetenskapliga tidskrifter. Redan 1996 började han skapa resultat som inte fanns, visar granskningen av hans forskning. Foto: Rikshospitalet, Scanpix
