Barbro Westerholm är själv 73 år men kallar sig inte pensionär. Hon är i högsta grad arbetande. Förra året avgick hon efter sex år som ordförande i Sveriges Pensionärsförbund, och snart tar hon för andra gången plats i riksdagen.
Läkartidningen når henne på mobilen när hon är på väg att plocka upp tre barnbarn på dagis. Ett oavlönat arbete vid sidan om. Den första motionen ska handla om bland annat just det. Äldres ideella arbetsinsatser.
Till exempel utförs sjuttio procent av äldrevården av anhöriga, säger hon. Det borde synas i nationalräkenskaperna och det kommer hon att motionera om.
– Då tror jag att synen på de äldre som tärande skulle raderas ut. Förslaget finns inte med i något av alliansens program, men jag kan väcka motionen själv.
Över huvud taget bör de äldre ses som en resurs i samhället. Själv tycker hon att mycket bara blir lättare med åren och ökad livserfarenhet. Pensionsåldern ska vara flexibel. Samtidigt måste de äldre få mer makt över sina liv, kunna välja boendeform. Och de fem partierna bakom pensionsreformen, allianspartierna och socialdemokraterna, borde analysera effekterna på pensionsnivåerna i relation till lönerna.

En annan fråga som hon ska lyfta är våld och övergrepp mot äldre. Förövaren kan vara make, maka eller barn. Eller vårdpersonal.
– Det är mycket vanligare än man tror. Och en gammal mamma anmäler inte sin son. Det är jätteviktigt att vården får kunskap i hur man upptäcker de här fallen.
Det finns inte mycket skrivet i Sverige om problemet, men enligt Barbro Westerholm talar mycket för att det är av lika stor vidd som i många andra länder där frågan är mer diskuterad, till exempel Storbritannien och Kanada. Motsvarande regelverk som gäller vid tecken på skador på barn borde införas rörande äldre, anser hon.
Mer forskningsmedel och forskning kring alla medicinska insatser för äldre måste också fram. Ett vårdområde där det finns lite evidens.
– Vi måste ju göra rätt saker. Det rinner ut pengar.
Folkpartiet vill ha en ökad satsning med 10 miljarder kronor. Hur hela alliansen ställer sig återstår att se.

I anknytning till det vill Barbro Westerholm uppmana de specialitetsföreningar som finns runt den äldre patienten, främst allmänmedicinen, geriatrikerna och internmedicinen, att tillsammans ta fram ett program för den multisjuka patienten. De måste samverka och inte arbeta »i stuprör«, som de gjort för mycket hittills, tycker hon.
– Förenen er! Då kommer politikerna att lyssna när det gäller resurser. Och lyssna på brukarna, ta kontakt med pensionärsorganisationer, Demensförbundet och andra. Då tror jag man kan få fram ett bra program.
Senast hon själv träffade en patient var sommaren 1961 på Karolinska sjukhuset. Under sommaren utgick nämligen ingen doktorandlön från farmakologen. Så då vikarierade hon. För just Lennart Levi faktiskt. Han var en mer erfaren läkare än hon och just därför minns hon att hon faktiskt hade en sak som hon kunde lära honom: hur man tappar vätska ur lungsäckar. Sedan blev det inga fler patienter för Barbro Westerholms del.
I stället blev det en karriär inom forskning, statliga verk och politik. På meritlistan står bland annat generaldirektör för Socialstyrelsen 1979–1985, adjungerad professor i läkemedelsepidemiologi och riksdagsledamot 1988–1999



Närståendes våld mot äldre är ett dolt problem, enligt Barbro Westerholm. Det är en av de frågor hon ska ta itu med i riksdagen.