Det har varit bra att arbeta som läkar- assistent för att jag för första gången har kunnat följa ett arbete på en avdelning och sett hur vårdflödet går till. Och jag har lärt mig att ta patienter.
Det säger Sofie Karlström, som annars studerar på läkarutbildningen i Göteborg där hon påbörjar termin nio i höst.
Det är en varm augustidag, och snart har hon jobbat fem veckor som »trainee«, eller läkarassistent, på Sahlgrenska Universitetssjukhuset. Hon smälter in väl i personalgruppen, så väl att hon går under namnet »superkandidaten«. Det är något som märks under morgonens genomgång av patienterna tillsammans med överläkaren och nattsköterskorna, där den unga läkarassistenten tar för sig, kommer med synpunkter, ställer frågor, kommenterar.
– Menar du verkligen kardiolog, det ska väl vara urolog? säger hon och sneglar på överläkaren Carl-Peter Engström som nickar och ler.
Under natten har en patient med lungcancer skrivits in, som under de senaste veckorna pendlat mellan korttidsboende och hem. Hon mår förhållandevis bra, men när andningssvårigheterna kommer grips hon av panik.
– Hon behöver ångestmedicin, hon är väldigt orolig. Ändå tror jag att hon skulle kunna bo hemma. Jag har hört att hon vill ha en poxapparat av oss, men säg till henne att hon kan köpa en själv på hjälpmedelscentralen i Sävedalen, säger överläkaren.
– Kan inte du prata med henne, Sofie? lägger han till medan han antecknar.
När Sofie Karlström tänker tillbaka på tiden på lungmedicin tycker hon att det varit bra med vissa självständiga uppgifter med allt ifrån att skriva remisser till journalanteckningar och att prata med patienter.
– Allt är dubbelkontrollerat av läkaren genom att inskrivningar, daganteckningar och epikriser, allt sådant, måste dubbelsigneras av läkaren, säger Sofie Karlström.
Därför kände hon aldrig att hon fick ett alltför stort ansvar.
– Samtidigt lär man sig mycket på att ta ansvar, det finns ju alltid nya frågeställningar i speciella situationer som gör en lite osäker. Då skrev jag ner vad jag trodde i anteckningarna, som sedan kollades av andra. Vissa saker gjorde jag aldrig, till exempel att lämna ett cancerbesked till en patient, säger hon.
Men det märks att det finns en stor tillit till läkarassistenten bland kollegerna. Det är egentligen bara vid patientgenomgången på förmiddagen och eftermiddagen som den ansvariga läkaren följer upp och ger feedback på patientsamtal eller undersökningar.
Rekommendationer för vad en läkarassistent får utföra togs fram 2004 av Medicine studerandes förbund, MSF, och Sveriges yngre läkares förening, Sylf. Dokumentet blev extra aktuellt i samband med »Torsbyskandalen«, några uppmärksammade fall av obehöriga läkare som arbetade vid det värmländska sjukhuset. Enligt riktlinjerna ska läkarassistentens arbete ske under direkt överinseende av den ansvariga läkaren eller delegeras skriftligt på ett tydligt sätt. Varje arbetsmoment ska tydliggöras och regleras individuellt.
Men läkarassistent är inte någon klart definierad tjänst utan brukar beteckna läkarstudenter som auskulterar oavlönat på sjukhus. Och i praktiken, även på Sahlgrenska, är det knepigt att definiera exakt vad läkararbete är.
Överläkare Carl-Peter Engström arbetar på avdelningen för lungmedicin och har följt Sofie Karlström, men han ser inga problem med att hon jobbade på egen hand utan omedelbar uppsikt.
– Det fanns alltid någon i närheten. Jag är medveten om att hon inte får jobba självständigt. Hon gav aldrig information om diagnoser och sjukdom, säger Engström.
I somras arbetade två studenter som läkarassistenter på lungmedicin på Sahlgrenska, berättar verksamhetschef Mona Palmqvist. Att ta in studenter är något som sjukhuset gör i utbildningssyfte och för framtida rekryteringsbehov.
– Vi tycker att det är väldigt stimulerande. Studenterna är entusiastiska, och om vi då kan bereda plats för dem så att de kan djupdyka i sitt intresse känns bara bra. Ett intresse som sedan kanske gör att de återkommer som ST-läkare, säger Mona Palmqvist.
Hon känner till riktlinjerna från MSF och Läkarförbundet. Att läkarassistenten Sofie ändå kan agera på egen hand i viss utsträckning beror enligt Palmqvist på att hon hela tiden varit i så nära kontakt med kollegerna.
– Man går oftast med någon läkare. Hon är vad vi kallar en superkandidat som inte har något medicinskt ansvar: hon kan intervjua patienter, göra epikris och vara med på ronder, säger Mona Palmqvist
Att inte någon skriftlig beskrivning av arbetsuppgifterna fanns förklarar hon med att det inte fanns något behov.
– Vi har inte använt riktlinjerna så i detalj för varje uppgift. Man går ju hela tiden med någon läkare.
Sofie Karlström berömmer sin arbetsgivare, som varit strukturerad och tydlig.
– Jag fick schema i maj redan. När jag började i juli fick jag också en utbildningsvecka på bland annat syrgasmottagningen, lungdiagnostiken och KOL-mottagningen. Jag har också haft en handledare under hela sommaren, säger Sofie Karlström, som arbetat heltid för en lön på 16800 kronor per månad. Under sommaren har hennes intresse för internmedicin vuxit fram.
– Lungmedicin har varit mycket intressant och lärorikt med mycket praktiskt arbete: dränage, tappningar och bronkoskopier. Men jag har mött många väldigt sjuka patienter.
Även andra läkarassistenter är nöjda med sommarjobben. En av dem är Julia Fougelberg, som arbetade på medicinkliniken på Sahlgrenska Universitetssjukhuset under sex veckor. Hon hade inte någon handledare.
– Men det fanns alltid någon läkare att fråga. Jag kände aldrig att jag behövde ta ansvar själv utan fick uppdrag som någon kunde granska i efterhand, till exempel ett recept jag fyllt i, säger Julia Fougelberg, som är mycket nöjd med all feedback.
Hon skrev journalanteckningar, tog anamnes, satt i samtal med patienter, konsulterade andra specialister på sjukhuset, fyllde i recept och dikterade epikriser. Sällan hade hon en övervakande läkare bakom ryggen, och hon fick inte heller några skriftliga delegationer för dessa arbetsuppgifter. Men hela tiden kände Julia Fougelberg att »hon klarade av det«, och hon »blev inpräntad« att inte ta beslut själv.
Vagt kommer hon ihåg vad som angavs i tjänstebeskrivningen i anställningsavtalet.
– Jag skulle utföra det arbete som underläkarna gör, men jag hade inget yttersta ansvar.
För Cathrine Ersmarker, som arbetade fyra veckor på njurmedicinska kliniken på Skaraborgs sjukhus i Skövde, var ramarna ganska vida. Hon tog bland annat anamnes på patienter, hade egna mottagningsbesök, kollade hjärtan, lungor och neurostatus.
– Jag fick göra mer än vad man brukade göra, hörde jag. Det var jättekul och jag lärde mig oerhört mycket. Ibland var de ansvariga läkarna i rummet, ibland inte. Men om jag var osäker blev jag aldrig lämnad, säger Ersmarker.
Inför jobbet tyckte hon att det var svårt att veta vad som förväntades av henne även om hon gick igenom den så kallade Läkarskolan, en organiserad kursverksamhet som startades vid sjukhuset 2002 för att rekrytera ny arbetskraft.
– Men jag tycker ändå att rollen var oklar. Det fanns inga klara direktiv kring läkarassistentens ansvar. Jag fick till exempel höra att en annan student hade önskat att han fått operera mer, säger Cathrine Ersmarker.
Läkarskolans krav är bland annat att studenten ska ha fullföljt termin sex för att få anställning dels vid en sjukhusklinik, dels vid en vårdcentral. Förutom njurmedicin var Cathrine Ersmarker två veckor vid Billinge vårdcentral, även där »lärde man sig jättemycket«, understryker hon.
– Bara att få vara ute i verkligheten är viktigt. Det är en sak att läsa, en annan sak att praktisera kunskaperna, säger hon.
Hanna Åsberg, ordförande för MSF, håller med om att riktlinjerna för läkarassistenter är en tolkningsfråga, till exempel vad som menas med att uppgifter ska utföras under direkt överinseende av en läkare.
– Läkarna behöver egentligen inte stå och titta på när studenten arbetar, däremot är det viktigt att de pratar igenom allt i efterhand. Det absolut viktigaste är att studenten inte fattar egna beslut, säger Åsberg.
Trots otydliga regler är det dock självklart enligt henne att det ska finnas regelbunden feedback. En läkarassistent ska inte betraktas som arbetskraft utan som en anställd med »utbildningstjänst«.
– Handledaren, det vill säga den ansvarige läkaren, ska finnas närvarande under hela dagen. Det räcker inte med att kontrollera och ge feedback en–två gånger under dagen, säger Hanna Åsberg.
»Jag vet inte om det har så enormt stor betydelse att jobba som läkarassistent eller inte. Men det är skönt att veta att jag får tillfälle att träna som läkare. Nu gör det ingenting om jag till exempel skulle skriva fel på medicinlistan, den som signerar har ansvaret«, säger Sofie Karlström, som här gör en pleuratappning. Foto: Niklas Larsson
Åter igen på läkarexpeditionen. »Oscar, har du numret till diagnostiken«? undrar Sofie, som ska kolla eftermiddagsbokningen för en pleuratappning av en patient. Foto: Niklas Larsson
Sofie besöker en patient på vårdrum 2 som ska förberedas för hemgång, med stöd av hemtjänst. »Hur känns värken i ryggen?« frågar Sofie. Foto: Niklas Larsson
Dags att göra pleuratappning på en patient. Med hjälp av ultraljud lokaliserar Sofie exakt var hon ska sticka in bedövningssprutan medan sköterskan Eva Erriahi och den assisterande läkaren Harald Fjällbrant övervakar. »Ser du lungan här?« frågar läkaren. Foto: Niklas Larsson
