– Jag är lite förvånad faktiskt, säger AT-läkaren Stina Carlsson när hon och ytterligare sex AT-läkare träffar Läkartidningen vid lunchtid på Höglandssjukhusets takterrass en solig septemberdag.
Stina Carlsson har gjort större delen av sin AT och är nu på vårdcentralen strax bredvid.
– Det har varit väldigt bra att göra AT här, men handledningen har inte fungerat perfekt på alla placeringar. Utbildningsboken är svår att leva upp till, särskilt när det gäller handledning.
Det är nog svårt att få schemalagd tid till handledning var man än är, tror de. Men i primärvården och psykiatrin är handledningen schemalagd. Psykiatrin i Eksjö får också långt bättre betyg än rikssnittet.
– Man känner verkligen att läkarna där vill att man ska lära sig något, och det är hyfsad bemanning. På många andra håll är det psykiatrin som drar ner betyget, säger Björn Alkner som just avslutat sin psykiatriplacering.
När de talar med gamla kursare på andra sjukhus förstår de att de har det bra i Eksjö. Här blir man snabbt en i gänget, och det går alltid att fråga äldre kolleger.
– Man blir alltid väl bemött här, de tar sig alltid tid att förklara även om man stör, säger Cyrus Ardalan.
Han och Maryam Nirvani, också hon AT-läkare, kom hit i somras. De ville komma bort från Stockholm, var trötta på stora sjukhus med dålig handledning. De valde nästan bara utifrån tidigare AT-rankning. Det blev Eksjö.
Den relativt höga lönen spelar också roll, det säger de alla. Det goda ryktet och att sjukhuset är hyfsat stort med ganska många specialiteter samt att det inte är nedläggningshotat spelar också roll.
Själva staden däremot är liten, med 10 000 invånare och rara kullerstensgränder. Från takterrassen ser man ut över de låga hustaken, och i horisonten breder det småländska höglandet ut sig med sina täta skogar. På webbplatsen www.underlakare.se beskrivs Eksjö av en anonym AT-läkare som ett »obehagligt pittoreskt, konservativt och kyrkligt präglat samhälle … «. Där står också »… singlar med längtan efter storstadsliv håller sig av naturliga skäl långt bort från Eksjö«.
Men AT-läkarna här på terrassen klagar inte. De tycker att stan är mysig. Nöjesutbudet är mindre, men man kan roa sig själv. De umgås med varandra, ser film, spelar basket och fixar middagar. Och med tåget kommer man snabbt till både Stockholm och Malmö.
Många blir också kvar här efter AT, berättar de.
En som blivit kvar i 30 år är Henning Pedersen, ursprungligen från Danmark. Sedan fem år är han en av AT-läkarnas studierektorer. Att sjukhuset är etta igen tror han beror på det kollegiala stödet.
– Det dagliga är viktigast, en bra kombination av ansvar och stöd, att de har lov till att fråga och blir uppmanade att fråga, tror jag betyder allra mest. Och så tror jag att man har en positiv anda på sjukhuset.
Tidigare hade Eksjö svårt att få sökande. I AT-rankningen 2001 kom Eksjö på 55:e plats. Det blev en väckarklocka. Lönen höjdes med några tusen kronor. Det gav fler sökande samtidigt som man såg över hela AT-strukturen. Nu är båda studierektorsposterna stadigt bemannade sedan några år. De har fått med alla ute på klinikerna, och de lägger mycket tid på introduktion, försöker ge en realistisk bild av vad AT-läkarna kan vänta sig och de gör noggranna anställningsintervjuer. Framåtanda, en positiv människosyn och AT-läkarnas syn på läkarjobbet spelar stor roll.
– Och framgång föder framgång, säger Henning Pedersen.
Ändå är han positivt överraskad av framgången.
– Det var lite ansträngt på medicin i vintras. AT-läkarna fick ta stort lass. Det var lite dålig bemanning. Men det visar väl att modellen håller för lite påfrestning också, säger Henning Pedersen.
Men individuella löneförhandlingar är ovanligt bland AT-läkarna i Eksjö. Av flera skäl, enligt Christina Thorstensson, sektionschef på personalavdelningen. Dels är lönen bra redan från start, dels har få begärt att få förhandla, dels finns inga landstingsövergripande lönekriterier. •
Johan Larsson, t h, ska reponera patienten Sören Henrikssons finger, som är ur led. Han kollar först med sin handledare Peter Tillander, t v, att han tänker rätt. »Det känns bra att jag kan ta en koll, det blir säkrare både för mig och patienten.« I mitten underskötare Kenneth Larsson. Foto: Mikael Fritzon
