I dag tillåter Socialstyrelsen och Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, att kvalitetsregistren sponsras av industrin, forskningsfonder eller kliniker. Motkravet är att dessa externa aktörer inte får påverka hur registret utformas, vilken rapportering som ska ingå och hur detta ska redovisas. En sammanställning som SKL gjorde i somras visar att sponsring från industrin uppgår till cirka 3,6 miljoner kronor under 2006. Sex olika kvalitetsregister har fått dessa pengar. Större delen av finansieringen, 27,9 miljoner kronor, delades ut av SKL och Socialstyrelsen. Pengarna kommer till större delen från staten genom Dagmaröverenskommelsen.
Frågan om den tveksamma finansieringen har länge varit aktuell på SKL och Socialstyrelsen, men utredningen blev uppskjuten när man började utreda att föra över huvudansvaret för registren till SKL. Och kritiken märks även bland de ansvariga.
– Vi har haft uppe frågan till diskussion många gånger. Det känns inte hundra att ha sponsring. Det finns risk för jäv och andra oegentligheter, ja det kan bli svårhanterbart i längden med sponsring, säger Jan-Erik Synnerman, ansvarig för kvalitetsregistren på SKL.
I dag finns cirka 60 mer eller mindre rikstäckande register. De flesta har startats av den medicinska professionen, läkare och andra experter, som ansåg att det behövdes bättre uppföljning av vården. Registren samlar in årsdata om diagnos, problem och behandlingsresultat från kliniker i landet. Tanken är att registren ska vara ett stöd för kvalitetsutveckling i det kliniska arbetet. Alltför få medel till registren har gett ekonomiska bekymmer; det blir slagsmål om pengarna när de ska fördelas till det hundratal register som skickar in ansökan. Principen som gäller är att de största, mest etablerade och kvalitativt bästa registren får mest bidrag.
En expertgrupp avgör vilka register som ska få pengar. I denna grupp ingår representanter från Sveriges Kommuner och Landsting, Socialstyrelsen, Svenska Läkaresällskapet och Svensk sjuksköterskeförening. Till sin hjälp har beslutsgruppen en expertgrupp som går igenom ansökningarna och ger förslag till beslut.
– En diskussion utbryter i gruppen och man tittar på hur bra registret är och vilket behov som finns för det, säger Synnerman.
Det finns några urvalskriterier att utgå ifrån; i övrigt gör gruppen en bedömning från fall till fall. Krav ställs på att registret ska stå under en sjukvårdshuvudman och exempelvis inte en förening eller privat klinik, menar Synnerman. Dessutom måste registret ha datatillstånd samt en ekonomisk revision som sker naturligt genom arbetsgivaren i landstinget.
Ett av de register som sagt ja till sponsring är Hjärtsviktregistret, RiksSvikt. De får i år 600000 kronor från läkemedelsindustrin, bland andra Bristol-Myers Squibb, Astra Zeneca, Pfizer och Orion Pharma. Lika mycket tilldelas från myndigheterna. Ulf Dahlström, ansvarig registerhållare, tycker inte att det känns bra att industrin står bakom halva finansieringen.
– Nej, det är en tillfällig lösning. Sveriges Kommuner och Landsting borde gå in och betala allt, säger han.
Utöver loggor på webbplatsen får företagen delta på årsmötet samt använda uppgifter från de offentliga årsrapporterna. Avtalet med företagen är så hårt reglerat, menar Ulf Dahlström, att det egentligen aldrig uppstått tveksamheter om industrins roll. Förutom vid ett tillfälle.
– Någon gång har ett företag frågat om vi kan göra vissa körningar från registret för deras studier om hjärtsvikt, som gått ut på att titta på enskilda läkemedel. Men detta kan vi inte göra eftersom vi i ledningsgruppen har bestämt att vi aldrig ger ut data avseende enskilda läkemedel, säger Ulf Dahlström.
Att ta in pengar från industrin är en nödvändighet, menar han, eftersom registret annars skulle ha tvingats dra ned på sin ambitionsnivå.
– Vi kan inte leva på enbart luft. Jag tycker ändå att det är bra att vi talar om detta öppet. Ingen vill egentligen ha det på det här sättet. Alternativet, som vi inte tycker är bra, är faktiskt att dra ned på arbetet med kvalitetsregistret som i sin tur är ett bra sätt att visa upp hur vi behandlar patienter med hjärtsvikt, och som i slutändan gagnar våra patienter, säger Ulf Dahlström.
För Diabetesregistret är ekonomin också knapp – och i behov av stöd utifrån. Knappt halva budgeten, 1,5 miljoner kronor, kommer från företag som Roche och Glaxo Smith Kline. Resten av finansieringen, 2,5 miljoner kronor, tilldelas av myndigheterna.
– Jag tycker egentligen att huvudmännen, landstingen, borde stå för hela budgeten för att det är ett verktyg för deras eget förbättringsarbete. Det är inte bra att vi får stöd från industrin även om det är bra att vi har avtal som reglerar, säger registerhållaren Soffia Gudbjörnsdottir.
I avtalet står det att företaget enbart får disponera årsrapporten, delta i det användarmöte för kliniker som håller i registerarbetet ute i landet samt ha loggor på webbplatsen. De extra företagsmedlen har registret fått under de senaste tre åren för att kunna bygga ut registret, vilket hade varit en omöjlighet annars, enligt henne. På lite längre sikt vill hon slå ihop det nyöppnade barndiabetesregistret med vuxenregistret, men då krävs ännu mer pengar. Soffia Gudbjörnsdottir är kritisk till myndigheternas agerande.
– Vi lever i ett juridiskt vakuum. Vi driver stora register som används i hela landet, men det är en tung administration och svårt att hitta regelverk. Det känns också som att myndigheter och ansvariga åker lite snålskjuts på vår entusiasm.
Andra finansieringskällor för kvalitetsregistren, utöver industripengarna på 3,6 miljoner kronor, är klinikavgifter på 3,4 miljoner kronor. Därtill kommer drygt 1 miljon kronor från fonder, exempelvis Hjärt–lungfonden. Sammanlagt kommer 8,2 miljoner kronor från externa källor, vilket blir en femtedel av den samlade budgeten för alla kvalitetsregister.
Mutor och bjudresor till läkare från läkemedelsföretagen har varit omdebatterade aktiviteter. Motoffensiven har varit olika branschavtal och regelverk. En av de sista utposterna att diskutera är kvalitetsregistren.
– Vi vill inte ha sponsring. Alla vill däremot ha systemen med registren. Den främsta försäkringen är om vi får mer pengar att fördela, förhoppningsvis 70 miljoner kronor, så att vi kan ta bort en del av industripengarna, säger Jan-Erik Synnerman.
Läkarförbundets Anders Bengtsson, avdelningschef för Avdelningen för politik och profession, gillar inte alls att industrisponsring förekommer, och skälen är desamma som för läkarnas fortbildning.
– Jag tycker inte om det. Precis som för fortbildningen finns det inga legitima intressen för att industrin ska delta. Kvalitetsregistret ska dessutom värdera olika terapier mot varandra. Genom att blanda in företag finns det skäl för misstanke om att ett läkemedel eller en terapi värderas högre än ett annat, säger Anders Bengtsson.
Under 2006 betalade industrin ut 3,6 miljoner kronor till de nationella kvalitetsregistren. Illustration: Cecilia Waxberg
