Två synsätt på lagar om patienträtt

–Det finns många andra åtgärder som är bättre än att stifta lagar. Bättre vore att jobba mer med öppna kvalitetsredovisningar i vården, jämförelser mellan vårdgivare, offentliga och privata, som ökar patientens makt i vården. Det blir en naturligare påtryckningsmetod, säger Kerstin Einevik Bäckstrand, organisationskonsult som nyligen gjort en utredning om patienträttighetslagar i Norden för branschorganisationen Vårdföretagarna.
Ju mer valfrihet som ges till patienterna, desto lättare för dem att göra aktiva val och påverka vården, enligt henne. Mer lättfattlig information om väntetider och bättre »service« i vården som utökade öppettider på vårdcentraler och e-postmöjlighet till läkare ser hon som ytterligare maktfaktorer för patienter.
–Patientens makt hänger ihop med kunskap om vården, kommenterar Kerstin Einevik Bäckstrand.

Men juristen Lars Fallberg hoppas på lagstiftning. Han har också utrett patienträttighetslagarnas funktioner i olika länder på uppdrag av Nordiska hälsovårdshögskolan. Enligt honom finns det pedagogiska fördelar med en lag som gör det kristallklart hur ansvaret fördelas mellan vårdgivare och patient.
–I dag kan man som patient lätt föreställa sig att man har rätt att driva en fråga om man blivit felbehandlad, men som hälso- och sjukvårdslagen är formulerad i dag har ingen svensk patient några utkrävbara rättigheter i en juridisk betydelse och heller ingen chans att få sina fall prövade i domstol, säger Fallberg.
Han menar att rätten till vård, som det talas om i Sverige, är en chimär. Den svenska hälso- och sjukvårdslagen utgår ensidigt från skyldigheter att erbjuda vård.
–Att då säga att alla har rätt att söka vård fritt i Sverige när sjukvården så tydligt bygger på geografiska områdesprinciper är bara dumt. Är man påstridig och driver frågan så lyckas man kanske. Men vem orkar det? undrar Fallberg.

Varken Kerstin Einevik Bäckstrand eller Lars Fallberg tror dock på domstolsprövning. Däremot talar juristen varmt för instanser som patientombudsmän som kan bedöma enskilda fall. Han bygger sina slutsatser på de utvärderingar han gjort av åtta ombudsmän i europeiska länder.
–Ett klagomålssystem är viktigt för att den enskilde ska få upprättelse. Men jag tror inte på prickningar. Jag vill hellre ha en kompetent och högt respekterad oberoende patientombudsman, till exempel en läkare eller sjuksköterska som äger rätten att utkräva handlingar och information från vårdgivaren, säger Fallberg.
Påföljden från ombudsmannen kan enligt hans mening bestå i att öppet och offentligt kritisera personal eller vårdgivare när utredningen visar att man skött ett ärende felaktigt.
Om påföljderna inte är starkare än »öppen kritik«, blir det då någon betydelsefull skillnad, Lars Fallberg?
–Offentlig kritik från en respekterad oberoende ämbetsman med stark lokal förankring har 100 gånger starkare effekt än böter, prickningar eller straffrättsliga sanktioner.

Kerstin Einevik Bäckstrand betonar att patientförsäkring och de patientnämnder som finns lokalt i varje landsting redan ger rätt att få ut skadestånd. Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd öppnar för anmälningar från medborgare.
Men är dessa möjligheter synliga för patienter?
–Nja, alla kanske inte känner till metoderna. Men min poäng är att ändra attityderna inom vården, drivmedlet är inte att någon kan klaga.
Hon tror mer på andra metoder i form av nya arbetssätt av den typ som ingår i det vårdgarantiprojekt som genomförs av Sveriges Kommuner och Landsting. Genom så kallade »medicinska indikationsrapporter« för till exempel ortopedi och urologi ska vården bli bättre på produktionsplanering och genomförande av operationer.
–Det viktiga är pressen man får i systemet, inte press genom lag. Bättre är att följa upp den nuvarande lagen om »rätt till god vård på lika villkor« som faktiskt ingen patient har i dag. Har du till exempel fått en hjärtinfarkt ska det finnas riktlinjer för vilken vård som ska ges och den ska vara jämlik i landet.
–Nyligen fick vi reda på att Norrlandssjukhus inte levde upp till modern praxis i hjärtvården. Detta innebär att patienter kommer att peppra läkare och politiker med frågor. Vården blir tvungen att göra förändringar. Något som har en mycket större betydelse än en lag, säger Einevik Bäckstrand.
De tidsgränser som finns inom vårdgarantierna i primärvården har dock snarare sänkt vårdens ambitioner än höjt dem. Det visar den undersökning som Kerstin Einevik Bäckstrand genomförde i somras på uppdrag av Familjemedicinska institutet, Fammi.
–Det räcker alltså inte med fluffiga vårdgarantier. Problemet med bortre gränser i garantier är att de tenderar att bli mål för verksamheten i stället för yttre gränser, säger Bäckstrand.
Vackra styrdokument som skriver in att tillgängligheten ska vara god är inte tillräckligt, menar hon, om det inte finns allvar bakom målen. En vårdgaranti måste kommuniceras ut i hela organisationen – och följas upp.

En allmän farhåga är att bara starka patienter blir betjänta av en lag. De som orkar argumentera för sin sak blir hjälpta av en lag medan svagare grupper får en sämre tillgänglighet. Men Lars Fallberg vänder på resonemanget.
–Svaga och otydliga lagar elleravsaknad av lag skapar större möjligheter för starka patienter att högljudda tillämpa»decibelmetoden«, skrika sig till önskad vård. Klara och enklaregler skapar en tydlighet kring vad som gäller och innebäratt den enskilde patienten kan förutsäga vad hon har rätt till.