Flera fall av uppenbart fusk, bland annat den norska forskaren Jon Sudbøs fabricerade data, se LT nr 28–29/2006, har aktualiserat en debatt om god forskningssed. På Läkaresällskapets symposium »Forskningsfusk – skymningslandet mellan påhittade data, selektiva analyser och mänskligt slarv« diskuterades vems ansvar det är att utreda misstankar. Sedan några år kan Vetenskapsrådet göra detta, men under förutsättning att arbetsgivaren, universitetet, anmäler.
Att utredningar görs av en oberoende instans, inte av universiteten själva, är något som Gisela Dahlquist, professor i pediatrik och tidigare engagerad i Vetenskapsrådet, har propagerat för och något som hon tror att det finns konsensus för, sa hon.

Mats Hansson, professor i biomedicinsk etik, tyckte däremot att sådant borde skötas av universiteten själva.
– Universiteten måste ta stort ansvar för att driva det här. Jag är lite allergisk mot centrala myndigheter. Universiteten har redan detta ansvar och juridiska sanktioner, men de behöver regler och klara avgränsningar. De skulle klara det, för de är rädda om sitt rykte.
Och i publiken oroade sig Ola Stenqvist, Sahlgrenska Universitetssjukhuset, för rättssäkerheten när Vetenskapsrådet är både första och sista instans och när det råder en gråzon vad gäller definitionen av oredlighet. Dra in definitionen till den smalast tänkbara för att undvika rättsosäkerhet på grund av falska anklagelser och låt universiteten övervaka kulturen, tyckte han.
Andra stödde Gisela Dahlquists hållning.
– Vi har fått kännedom om flera fall där rektorerna lagt locket på, sa Birgitta Strandvik, Vetenskapsrådets expertgrupp för frågor om oredlighet i forskningen.
Någon annan uttryckte oro för dem som slår larm om misstänkt fusk. Man borde lyssna mer på dessa »whistleblowers« som ofta blir utmobbade i Sveriges konsensuskultur.
Det kunde professorn i epidemiologi Anders Ekbom, som ledde Sudbø-utredningen, bekräfta. Whistleblowers finns i de flesta fall och de råkar alltid illa ut, sa han.
– Universiteten väljer i samtliga fall strategin att förringa och lägga utredningsinsatser i byrålådan och whistleblowern blir den som gjort en höna av en fjäder.
Och att utreda misstänkt fusk eller oredlighet är tidskrävande och kostsamt, eftersom samarbetsviljan hos den granskade är liten, menade han.
– Var finns resurserna? I alla fall inte inom universiteten, påstod Ekbom.
För att fusk aldrig ska uppstå måste man se till att forskargrupper inte isolerar sig från omvärlden. Detta är institutionernas ansvar, påpekade han.
Ragnar Levi, Statens beredning för medicinsk utvärdering, SBU, uppmanade hela den medicinska forskarkåren till kritiskt tänkande. Från SBUs horisont har man observerat en kultur som inte har förmågan och som inte heller tillåter kritiskt ifrågasättande av studier.

Att definitionen av fusk måste vara smal när det gäller sanktioner, men bredare när det gäller att upprätthålla god sed och att förebygga fusk eftersom det »långvariga friserandet« är svårare att upptäcka, det verkade dock många vara överens om.
Var gränsen för ohederliga metoder går finns det också olika uppfattningar om. Niels Lynöe, professor i medicinsk etik, gav flera exempel på skillnader i uppfattning mellan unga och seniora forskare.
Adam Taube, Uppsala universitet, levererade en tumregel att använda i tveksamma fall:
– Du får göra hur tusan du vill om du bara talar om hur du gör.
Anna Rudin, forskare vid Göteborgs universitet, delade med sig av sina råd (se ruta).
– Så skulle vi alla jobba mera, kommenterade Gisela Dahlquist.
Tidskrifterna uppmanades också till större ansvar. Forskaren Helena Brisby, Göteborgs universitet, riktade sig till alla referenter.
– När ni sätter kryss i rejection-rutan och misstänker att allt inte står rätt till, kanske man bör göra något mer?
Och Gisela Dahlqvist uppmanade tidskriftsredaktörer att stryka de referenser som baseras på fusk. Felaktiga data citeras i åratal, sa hon.

Råd från Anna Rudin för att upprätthålla god forskningssed:

Kräv att medarbetarna bokför hela forskningsprocessen så att en extern granskare kan följa med: hypotes–rådata–sammanfattningsdata–statistik–bild– manus–tidskrift. Se inte besviken ut när medarbetare kommer med »tråkiga resultat« som inte stämmer med hypotesen. Säg alltid något positivt. Tillåt aldrig medarbetare att vilseleda inmanus, till exempel genom att utesluta »outliers«. Läs kritiskt och tillsammans publicerade artiklar varje vecka och diskutera vad som är god forskningssed. Kom ihåg att integritet och ärlighet är forskaryrkets två viktigaste värden. All snabb karriärutveckling på bekostnad av dem är värdelös.