Försök att locka yngre till tropikerna

Förhoppningen med symposiet var att locka unga läkare att jobba i tropikerna. Läkare i panelen berättade om sina erfarenheter, främst från olika delar av Afrika.
Lars Dagson, till vardags barnläkare i Lindesberg, berättade om sina sju år i Centralafrikanska republiken. Undernäring, diarréer, tbc, HIV/aids, mask, polio och ormbett var en del av sjukdomspanoramat. Förutom de mer förväntade svårigheterna med många patienter och ett minimum av personal stötte Lars Dagson på mer oväntade problem. Medicinbeställningar var tvungna att göras ett halvår i förväg på grund av de långa transporttiderna. Dessutom var det nödvändigt att räkna in en reserv på fem månaders förbrukning i fall transporten skulle bli försenad. Ingen Fass fanns att tillgå, så man fick göra en lokalt egenproducerad »Fass«.
Men svårast av allt var att andra vita och missionärer räknade med att få vård av den svenske läkaren.
– Man tänkte: »Det finns ju en svensk läkare där«, så de räknade med att jag även var deras husläkare. Men resurser att hjälpa fanns ju inte med automatik bara för att det fanns en svensk läkare.

ST-läkaren Christian Kampmann arbetade för Läkare utan gränser sex månader i Somalia, ett land utan regering och utan strukturerad hälsovård. Trots att sjukvårdspersonalen hade beväpnade vakter var säkerheten inget som Christian Kampmann tänkte mycket på.
– Det fanns ett underliggande våld – inte mot oss men mot andra. Befolkningen ville ha oss där. Vi var också den största arbetsgivaren i området.
Andra dilemman var det stora behovet, och den varierande personalkvaliteten.
– Men man drog sig alltid för att sparka någon – personen kunde ha en mäktig klan bakom sig, så vi evakuerade i princip alltid när någon hade fått sparken.
– Men det var lärorikt, meningsfullt och kliniskt väldigt roligt med intressanta sjukdomar. Det blev väldigt påtagligt att den utbildning man har faktiskt fungerar.
Infektionsläkaren Martin Wahle gav tipsen att vara väl förberedd och att åka i början av karriären.
– Då har man färska kunskaper, och vanligtvis har man lättare att se lösningar när man är ung.
Han tyckte också att kreativitet och improvisationsförmåga är bra egenskaper för den som ger sig iväg.

Moderatorn Per Hedman poängterade att det kan vara svårt att återvända hem.
– Det är något av det knepigaste att anpassa sig till Sverige igen. Från att ha varit allt-i-allo-läkare blir det snäva premisser för vad man ska göra.
En fråga från publiken var vilket meritvärde det har att arbeta i tropikerna. Christian Kampmann sa att han fick tillgodoräkna sig tre av de sex månaderna i sin ST-utbildning. Lars Dagson var blivande barnläkare när han åkte till Afrika och han fick bara tillgodoräkna sig en del av kunskaperna.
– Jag var fortfarande ST-läkare när jag kom hem medan mina kolleger hade blivit överläkare med hög lön. Man utvecklas som människa – men det ger inga pappersmeriter.
Charlotte Almkvist, som arbetat som jeepläkare i Kenya och Sudan med bland annat undernärda barn, gav i slutet av sitt anförande ett konkret råd:
– Åk, ni ångrar er inte!