– Det är svårt att agera professionellt med kolleger eftersom man inte vet vad de vet och vad de vill ha hjälp med. Och det resulterar i sämre och mindre säker vård, sa Marie Wedin, förste vice ordförande i Läkarförbundet och ordförande i förbundets arbetslivsgrupp.
Det är inte bara svårt att ge en kollega vård. Tröskeln för att söka hjälp är också hög, självbehandling är vanligt och det finns ett stort motstånd mot att se sig själv och kolleger i rollen som patient.
Läkarförbundets åtgärder består dels av ett kollegialt nätverk för läkare som behöver kortvarigt samtalsstöd av en kollega, dels av en lista över läkare som har anmält särskilt intresse för att ta emot kolleger som patienter, »eftersom det lätt kladdar till sig«, för att använda Marie Wedins uttryck.
Listan över sådana läkare är dock relativt kort; omkring ett 50-tal i landet står med på den och den används lite.
– Vi har inte klarat att marknadsföra det. Och vi behöver många fler, jag skulle vilja be att ni driver på lite, sa Marie Wedin till det 80-tal åhörare som samlats.
Läkarförbundet anser också att det ska vara obligatoriskt med företagshälsovård för läkare. Arbetsgivarsidan, som inte var representerad vid symposiet, fick kritik för att inte ta tillräckligt bra hand om läkarnas hälsa.
– Ett stort problem vad gäller missbruk och psykisk sjukdom är att man köper ut individerna och hoppas att de likt den flygande holländaren ska flyga vidare, och det gör de, utan att problemet hanteras, sa Johan Carlsson på Socialstyrelsens tillsynsenhet.
Lars Håkan Nilsson, verksamhetschef på beroendekliniken vid Akademiska sjukhuset i Uppsala:
– Vi kan inte låta arbetsgivaren sköta detta själv. Jag tror vi måste driva detta hårdare fackligt, sa han.
Listan »Läkare som behandlar läkare« räcker inte, tyckte Lars Håkan Nilsson. Den behandlande läkaren bör vara särskilt utbildad i att hantera läkare som patient, annars är risken att de bara blir kollegiala, fast på ett annat sätt, trodde han.
