– Den enorma supporten man får i USA är en stor skillnad jämfört med Sverige. Attityderna är annorlunda, stödet från kolleger, att lunch- och veckoseminarium om forskning anordnas. Allt man gör uppmuntras. Här är man stolt över sin forskning, sa Christer Svensén, docent vid Karolinska institutet, som forskat vid University of Texas Medical Branch i Galveston.
Som utländsk forskare blev han erbjuden ett postgraduate fellowship, ett forskningsprogram som innebär en till fem dagar akademisk tid per månad att forska på. Detta finansieras av NIH (National Institutes of Health) som står för de stora anslagen till forskningen. Kliniken står sedan för annan service till den enskilde forskaren, förklarade Svensén:
– Det fanns tillgång till en sjuksköterska och möjlighet att lägga in patienter som behövdes för forskningen. Jag hade all form av support som om det vore min egen klinik.
I Storbritannien är situationen lika god. Det finns möjlighet att söka stora anslag till klinisk forskning från så kallade »medical charities«.
– Största skillnaden mot Sverige är att du har full kostnadstäckning för din forskning, något som är absolut självklart. Antingen får du alla pengar eller inget alls. Men det är större anslag till färre personer, sa Fredrik Karpe, som forskat vid Oxford University.
Enligt honom är det »realism och hypotesdriven forskning« som premieras, men också elitism. Likt USA finns det utbildningssystem i syfte att utbilda kliniska forskare genom »clinical training fellowship«, som är fullfinansierade med underläkarlön och tre års forskningsanslag.
För några år sedan tillkom även UK Clinical Research Fund, en stor samorganisation, som bland annat lett till fler kliniska lektorat, utbildningsreformer och den kanske viktigaste åtgärden, enligt Karpe, ett National Institute of Health Research.
– Denna paraplyorganisation för fördelning av forskningsmedel ska premiera patientforskning så att inte riktade pengar blandas med sjukvårdsbudgeten, sa Karpe.
