Explosionen var öronbedövande och följdes av ett par sekunders tystnad.
Handen, den högra, satt löst. Den vänstra gick inte att röra. Han försökte ta sig ur bilen, men benen bar inte.
– Fan också, tänkte jag, förklarar han.
Olyckan inträffade under patrullering av ett område söder om Bagdad. David Hanes´ bil hade kört på en hemmagjord mina.
Chauffören, med ett brutet ben, lyckades slutligen dra ut honom. Kamraterna från bilkolonnen gav första hjälpen. Efter en kvart låg Hanes i en helikopter på väg till ett sjukhus. Därefter blir minnesbilden mer luddig.
– Jag fick någon slags spruta och var väl i chock.
Något dygn senare landade han i Landstuhl. Första telefonsamtalet gick till frun. »Jag är lite stukad. Jag får nog ett par dagars ledigt«, löd det galghumoristiska beskedet.
Skadorna var omfattande. En öppen fraktur på höger lårben med benförlust och flera metallfragment i muskulaturen, multipla öppna frakturer i höger handled. Vänster underarm fläktes upp och både senor och nerver gick av. Flera kroppsdelar brännskadades.
Läkartidningen träffar yrkesmilitär Hanes tre veckor efter den ödesdigra incidenten. Efter sju operationer har han återfått viss rörelse i fingrarna. Men fler ingrepp väntar när han om någon dag rullar på flyget till USA. Rehabiliteringen beräknas ta ett år. Om han någonsin återfår funktionen i händerna är osäkert.
– Jag har det fint, säger den sängbundne David Hanes. Sjukvården har varit helt fantastisk, och jag känner mig rätt säker på att jag åtminstone inte blir allvarligt handikappad. Det kunde också ha varit mycket värre, det är en tröst.
– Jag uppskattar livet mer nu.
På sängbordet står två TV-apparater och en trave olästa böcker. Men också en teckning av barnen på 12 och 6 år: »Du är den bästa« har de skrivit. En sjuksyster kommer förbi och ger en smärtlindrande morfininjektion. Modern, influgen från USA, småpysslar också runt sin snart medaljerade son.
Han tänker mycket på kamraterna, berättar Hanes. På honom som dog, på honom som miste båda benen och på dem som är kvar i Irak.
– Får jag chansen vill jag tillbaka. Min lojalitet är med polarna, säger han.
Modern börjar gråta.
– Utan kriget hade vi sett fler terrorattacker i USA, fortsätter majoren. Det finns mycket ondska i världen, men det värsta är när goda människor inte gör något.
Vad tänker du om familjen?
– Det är tufft för dem. Men min fru är stark.
