När hon själv studerade medicin tog två läkarstudenter som hon kände livet av sig.
– Ingen av dem stod mig personligen väldigt nära, men jag har verkligen funderat mycket över vad det innebär att vara läkare och vara svag. Någon gång i livet blir man ju patient.
Hon började studera medicin 1987 och minns den tiden.
– Personligen mådde jag inte så dåligt under läkarstudierna, men jag var väldigt missnöjd.
Det som störde henne var den auktoritetstro och brist på kritiskt tänkande som hon upplevde där.
– Jag hade läst filosofi och litteraturvetenskap och var van att fråga mig vad jag läste, hur man vet det man vet och vad det är för slags vetande. Det saknade jag helt på läkarutbildningen och jag led av att jag inte tänkte längre. Och jag ser det hos väldigt många studenter. Det finns ett väldigt sug efter tumregler och lathundar. Det är sorgligt.
Kan man koppla det till den psykiska ohälsan?
– Jag vet inte om man kan det. Men jag gör det. För mig är välbefinnande väldigt kopplat till att reflektera, ifrågasätta och undra.
Hon tycker att studenternas upplevelse av brist på feedback och kontakt med lärarna är ett stort problem.
– Jag tycker det är ett problem att utbilda personer under lång tid och inte utveckla personliga relationer med dem. De ska formas in i ett yrke som ställer stora krav på dem och så tar vi inte hand om deras personliga utveckling. Det räcker inte att skriva rätt på alla tentor för att utveckla sin läkarroll, det måste man göra i en relation. Och att det inte är tillåtet att må dåligt som läkare är ett bidragande problem.
– När jag gjorde min AT, då mådde jag dåligt. Det var tråkigare än att jobba på posten, som att sortera. Jag lärde mig ingenting. Jag var ledsen och tyckte jag hade kommit fel. Det var väldigt mycket brist på återkoppling. Man sorterade patienter, om de skulle hjärtövervakas eller gå hem. Och det fanns ingen att prata med om hur det var, om man hade gjort rätt eller inte. Jag var på en dysfunktionell klinik och sådana finns det ju. Först under distriktsläkarplaceringen lärde jag mig något, för då kunde jag diskutera med kolleger.
Att hon ville bli psykiater, det visste hon hela tiden. Efter sin specialisering arbetade hon på Ersta psykiatriska klinik i Stockholm, som är inriktad på att behandla sjukvårdspersonal. Och sedan bar vägen vidare in i forskningen.
Marie Dahlin får ofta frågan varför hon studerar just läkarnas hälsa. Då brukar hon förklara att de visserligen inte är någon utsatt grupp, men att det är känt att de har ökad suicidrisk och depressionsfrekvens och att kvinnor är särskilt utsatta, att det är problem att de inte söker hjälp och att detta finns redan hos läkarstudenterna.
– Det handlar om hur man tar hand om varandra, inte bara hur man tar hand om sina patienter.
De senaste fyra åren har hon inte arbetat kliniskt utan fördelat tiden mellan forskningen och att vara lärare och kursamanuens i psykiatri. Från studenterna får hon ofta frågan: Hur kan man vara doktor om man inte är frisk?
– På varje kurs har jag någon som sitter hos mig och gråter och inte vet hur de ska ta hand om patienter när de mår så dåligt själva. Och så undrar de om de har en diagnos. Ungefär på var tredje kurs händer det att någon behöver göra ett uppehåll och avbryta studierna för att det är för tufft att läsa psykiatri för tillfället.
Att läkare har svårt att söka hjälp är känt, se bland annat LT nr 1–2, 3 och 4/2006. Det gäller också läkarstudenterna. De drar sig för detta.
– De kan vända sig till Studenthälsan. Där finns viss kapacitet. Behöver de psykiatrisk kompetens får de söka privat eller till den mottagning de tillhör. Men det kan vara problem att söka sig till akut vård, för där är alltid studenter placerade. Och man riskerar ju också att träffa sina framtida lärare.
Marie Dahlin skulle gärna se speciella mottagningar för sjukvårdspersonal när det gäller psykiatrisk vård.
Alla borde dessutom ha en egen husläkare.
– Jag har en husläkare, men jag vet inte vad hon tycker om att ha en läkare som patient.
