Det är fullt möjligt för läkare att få psykisk avlastning genom att delta i handledningsgrupper som ger utrymme för reflektion och diskussion. Det visar ett så kallat interventionsprojekt som under åren 2001–2004 pågick vid kvinnokliniken på Södersjukhuset i Stockholm.
– Man har sett en positiv utveckling hos de läkare som deltog i åtgärderna, säger Hans Michélsen, en av författarna till rapporten och docent i psykologi och forskare vid enheten för kris- och katastrofpsykologi vid Centrum för allmänmedicin, Stockholms läns landsting.
Först kartlades den psykiska belastningen i en enkät till de 400 anställda vid kliniken, 98 procent kvinnor.
En fjärdedel visade tecken på sviktande psykiskt välbefinnande. Efter intervjuer med alla yrkesgrupper och första linjens chefer utformades olika personalstödjande åtgärder. Att åtgärderna anpassades och problemen löstes tillsammans med de anställda var en fördel, enligt rapporten.
Mot slutet gjordes en ny mätning. Läkarna led då i mindre grad av sviktande psykiskt välbefinnande. Det berodde delvis på att läkarnas roll hade förtydligats genom en organisatorisk förändring. Men resultatet var ännu bättre för de läkare som också hade deltagit i någon åtgärd, vilket ett tiotal av klinikens 40 läkare hade gjort. Det handlade främst om handledning i grupp.
En grupp bestod av enbart läkare. Fokus var svåra situationer i arbetet. På grund av tveksamhet hos de äldre läkarna deltog enbart ST-läkare, vilket var en fördel, ansåg underläkarna. Tillsammans med äldre kolleger »blir det alltid ett spel«, man »vill visa sig duktig« och drar sig för att ta upp »banala« situationer, ansåg de, enligt rapporten. Mest tid ägnades åt att tala om svåra patientmöten. Att vara beroende av överläkarens goda vilja var ett annat tema. Stöd eller bristande stöd från överläkare och en upplevelse av konkurrens med sjuksköterskor och barnmorskor var andra samtalsämnen. Sammantaget tyckte underläkarna att samtalen hade varit en avlastning och att sådant borde vara en naturlig del av arbetet.
Enligt klinikledningen fanns ett handledningsbehov hos alla läkare, och projektet kunde därför fungera som en dörröppnare för de mer tveksamma.
– Nu har man brutit vallen. Det är svårt för somatiker att acceptera egna psykiska belastningar och reaktioner, säger Hans Michélsen.
Egentligen borde yrkesövergripande grupper passa även läkare, och en grupp med både barnmorskor och läkare vid ultraljudsenheten talade också för det. Men eftersom motståndet hos läkarkåren är större, så är renodlade läkargrupper en bra början, menar Michélsen.
Han betonar också vikten av att arbetsgivaren tar sitt arbetsmiljöansvar. Att läkarna ofta skolats till att »ensam är stark« ökar trycket på arbetsgivaren att ta initiativet, menar Michélsen och berättar att kliniken nu också etablerat så kallade Balintgrupper för alla läkare.
En ytterligare effekt av projektet är att klinikens handlingsplan för krishantering, som tidigare inte var särskilt förankrad, nu har ersatts av ett nytt handlingsprogram som också används.
– Jag bedömer att det idag finns ett professionellt omhändertagande i de svåra situationer som alltid inträffar på en kvinnoklinik, säger Hans Michélsen.
