Marie Åsberg, professor emeritus i psykiatri vid Karolinska institutet och välkänd depressionsforskare, hittade Terrie Moffitts första artikel i Science när den var alldeles ny.
– Jag minns att jag läste den och tänkte »Wow!« berättar hon. Under årtionden hade psykiatrin präglats av strider om arv eller miljö. Här fanns en bra modell, tänkte jag. När man sett den, kan man inte säga att det handlar om bara arv eller bara miljö.

– Jag ritade av bilden i artikeln, förenklade den och började genast använda den i min undervisning. Ett år senare gjorde jag likadant med bilden i depressionsstudien. Nästan varje gång jag undervisar i psykiatri sedan dess använder jag någon av dessa bilder. De är väldigt tydliga – folk förstår hur det hänger ihop.
Själva tanken att det finns en interaktion mellan arv och miljö är förstås inte ny, menar Marie Åsberg:
– Det nya är att Terrie Moffitt kunnat visa konkret hur interaktionen ser ut, i longitudinella studier som har högt bevisvärde. Därför ser jag hennes studier som väldigt viktiga.

Lars Oreland, professor i farmakologi vid Uppsala universitet, har ägnat en stor del av sin forskning åt MAO-enzymet.
– Jag läste artikeln i Science 2002 och tänkte: »Det var som sjutton!« berättar han. Vår forskargrupp hade ju liknande data, och vi satte igång med att analysera dem efter de nya linjerna.
Lars Oreland och hans kolleger studerade bland annat ungdomar från Västerås, och där har de sedan kunnat bekräfta resultaten från båda Moffitts studier. I deras material var pojkar med den långa varianten av MAO-A-genen helt okänsliga för miljöfaktorer, medan dålig miljö kunde öka risken att bli kriminell upp till sex gånger för pojkar med den korta genvarianten.
– De flesta som försökt replikera Moffitts studier har lyckats, säger han. Det är bra tecken på att de håller.
I förlängningen av den här forskningen kanske man kommer att kunna förutsäga bättre vilka patienter som svarar på vilka läkemedel, hoppas Lars Oreland. Redan idag vet man att olika genvarianter gör stor skillnad när det gäller läkemedel mot ångest, och troligen fungerar många andra sjukdomar på liknande sätt.

Men störst betydelse har Terrie Moffitts studier för synen på arv och miljö, understryker han:
– Som jag ser det är de närmast revolutionerande. Miljön ensam har betydelse, och det har genetiken också. Men det viktiga är att de samverkar. Resultatet är inte summan av arv och miljö, utan en interaktion.