Företagshälsovårdsläkaren Doris Ignatiew skakar på huvudet, hon känner igen mönstret hos patienten hon nyss haft i besöksstolen. Dagiskokerska, nära pensionsåldern, ledbesvär och sömnproblem. Många av patienterna som kommer till den kommunala hälsocentralen Kungsvägens arbetshälsa mitt i Borgå centrum, fem mil utanför Helsingfors, berättar likartade historier om förslitningar, värk och stress. Och om upplevelsen av att inte räcka till för att det är ont om folk.
– Många av de offentliganställda gör sitt bästa, och de blir inte yngre, säger Doris Ignatiew.
Kungsvägens arbetshälsa består av två filialer. Den ena vänder sig till de kommunanställda medan den andra, som ligger några kilometer längre bort, riktar sig till små företag i Borgå. Där finns även en vårdcentral vägg i vägg. På de båda filialerna arbetar sex läkare, åtta företagshälsovårdare (sjuksköterskor med särskild utbildning), en sjukgymnast och en sjukskötare, som ska täcka 6300 kunder, eller anställda. Bland personalen talas det mycket om resursbrist och stress. Denna tisdag i september är det dock märkligt lugnt; då och då skräller ringklockan när någon besökare ska släppas in från gatuporten. Ett förrädiskt lugn, visar det sig, för bakom alla stängda dörrar pågår samtal med patienter. Och här är det inte snabba tiominutersmöten som gäller, snarare halvtimmes- eller timslånga samtal.
Doris Ignatiew har ägnat en hel timme åt den 57-åriga dagiskokerskan, som varit här på ett förstagångsbesök. Inte ovanligt, menar hon, eftersom det alltid krävs en utredning för att gå på djupet kring personen och dennes hälsosituation, arbetsförhållanden, familjeliv och vänner.
– Jag försöker ta på mig de svåra patienterna med många sjukdomar, de tar tid att utreda. Det är inte lätt att snabbt se vad problemet är. Lyckligtvis är jag allmänläkare i botten, har livserfarenhet och bra människokännedom, säger Doris Ignatiew.
Som företagshälsovårdsläkare för Borgå kommun har hon dock redan en god överblick över vilka arbetsplatser som brister, vilka yrkesgrupper som drabbas och hur arbetsmomenten borde rättas till. Den 57-åriga kvinnans arbetsgivare har kontaktat företagshälsovården eftersom kvinnan mått allt sämre av dålig sömn under ett halvårs tid.
– Hon har arbetat 37 år i dagisköket, där hon arbetar ensam. Ett tungt jobb. Av chefen har hon fått veta att »du kanske inte orkar jobba kvar längre«. Kvinnan har olika sjukdomar i botten, ont i ryggen och högt blodtryck. På sistone har hon drabbats av en depression för att hon oroar sig över barnbarnet när sonen skiljt sig. Att bara skriva ut sömntabletter är alltså ingen lösning, utan vi måste ta oss an hela personen, säger Ignatiew.
Processen ser ofta ut på detta sätt: den anställde träffar företagsläkaren, som kanske föreslår en tid hos företagshälsovårdaren för att få hjälp med en behandling, en fysioterapeut eller annat stöd. Därefter görs ett arbetsplatsbesök, där läkaren »läser av« hur arbetsplatsen fungerar och föreslår förändringar. Ett möte ordnas med chefen eller annan ansvarig på arbetsplatsen, med eller utan den anställde, för att lägga upp en plan för rehabiliteringen. Eller, om det behövs, en omplacering.
Företagshälsovården blir en lots för den anställde genom hela det stödprogram som ges. Eftersom företagshälsovårdsläkarna inom primärvården även har tillgång till journaler, med patientens samtycke, får de en bild över hela hälsohistoriken. Vid patientmötet används också ett arbetsförmågeindex, utvecklat av finska Arbetshälsoinstitutet, för att räkna ut i vilken omfattning personen kan arbeta, eftersom företagshälsovården har ett slags »försäkringskasseperspektiv« i Finland. Den anställde ska till exempel sjukskriva sig via företagshälsovården. Doris Ignatiew betonar ändå att det inte i första hand är läkarens roll att kontrollera den anställde utan att främja arbetshälsan.
En annan bild tonar fram genom Kaj Husman, professor i yrkesmedicin vid Arbetshälsoinstitutet.
– Nog blir läkaren lite av en kontrollant. En stor del av sjukintygen skrivs av företagsläkarna. De känner de anställda väl och arbetsplatsen i fråga samt har kontakt med arbetsgivaren. Detta är något som är positivt eftersom läkaren »lär känna« patienten, säger Husman.
Har då det finska arbetssättet gett utslag i sjukfrånvarostatistiken, som legat på en låg, jämn nivå de senaste åren? »Ja, till viss del«, menar överläkaren och hälsocentralens chef Sirkku Tikkanen, som också förklarar de högre sjuktalen i Sverige med ett annat samhällssystem med andra sjukförsäkringsnivåer och andra attityder till arbete och sjukdom. »Ja, en mycket stor betydelse«, säger Kaj Husman.
– Den förebyggande företagshälsovården inom primärvården har påverkat ergonomi, hygien och arbetsbelastning på arbetsplatserna. Det har klart påverkat sjukfrånvaron till det bättre, säger Husman.
Utredaren Sisko Bergendorff på svenska Försäkringskassan ger ytterligare en förklaring:
– Arbetsplatserna kan skicka anställda på rehab-kurser redan innan de blivit sjuka. Dessa betalas av Folkpensionsanstalten. Ett proaktivt sätt att arbeta på, säger hon.
Sjukfrånvarosiffror från Försäkringskassan och Labour Force Surveys, Eurostat, 2006 visar att Finland ligger på 2,7 procents frånvaro, medan Sverige har en högre nivå, 3,4 procent. Men de två sjukförsäkringssystemen skiljer sig markant från varandra. Finland har därför fler förtidspensionerade än Sverige, som å sin sida har många långtidssjukskrivna.
Finland har också lyckats att få fler korttids- än långtidssjukskrivna, enligt data från den nordiska databasen Nososco. I Finland skrivs mer än två tredjedelar av alla sjukintyg ut för kortare tid än två månader, och bara 15 procent för mera än fyra månader. I Sverige är fördelningen mellan kortare och längre sjukskrivningar mycket jämnare. Två månader är betydligt vanligare än en månad, och över 40 procent av intygen skrivs för mer än fyra månader.
Doris Ignatiew tycker ändå inte att hon som läkare hinner arbeta så mycket preventivt. Hon har de breda kunskaperna efter sin specialistutbildning till företagshälsovårdsläkare, men tiden brister. Dagsschemat är späckat av patientbesök. Hennes chef Sirkku Tikkanen ser däremot en »röd tråd« av förebyggande arbete, även om hon skulle vilja få fler läkare, anställa en psykolog samt utveckla deras tjänster till att bli mer förebyggande.
En allmän kritik som på senare år framkommit mot företagshälsovården är att kvaliteten varierar mellan olika enheter och mellan privat och kommunal sektor.
– Borgå kommun har beslutat att vi ska utveckla vår service så att den är så god att den kan jämföras med vilken annan företagshälsovård som helst, säger Tikkanen.
