Landets läkare fick i genomsnitt 8,8 dagars extern medicinsk fortbildning under 2006, enligt förbundets senaste fortbildningsenkät. Det är drygt en halv dag mindre än under 2005. Då var snittet 9,4 dagar.
Även den interna fortbildningen minskade något förra året, från 3,0 timmar i veckan till 2,9 timmar i veckan.
– Det är oroväckande. Även om vi ska vara försiktiga med slutsatserna är det en allmän trend inom sjukvården att personalen pressas hårdare. Det är väldigt oroande om man för att pressa ut mer sjukvård gör avkall på fortbildningen, säger Hans Hjelmqvist, ordförande i förbundets utbildnings- och forskningsdelegation.
Han hoppas att enkätresultatet blir ett redskap i det fackliga arbetet både lokalt och centralt.

Förbundet vill att varje läkare ska kunna ägna minst tio arbetsdagar om året åt extern fortbildning och fyra timmar per vecka åt intern kompetensutveckling.
När det gäller internutbildningen är det bara ortopeder och kliniska laboratoriespecialister som når målen (se tabell). När det gäller den externa fortbildningen är det några fler specialiteter.
Men de flestas fortbildning når alltså inte upp till målen.

Allra sämst är det i bristspecialiteterna allmänmedicin, psykiatri och geriatrik. De har runt två timmar internutbildning i veckan. Och de ligger i botten även när det gäller den externa fortbildningen. Allmänläkarna har 5,6 dagars extern fortbildning och geriatriker och psykiatrer 7,6 dagar. Och många i dessa tre specialiteter, runt 30–40 procent, hade ingen intern fortbildning alls under 2006.
– Det är helt oacceptabelt. Jobbar man i en bristspecialitet kan det finnas tendens att man gör avkall på fortbildningen från arbetsgivarens sida. Det får inte bli så att läkare i bristspecialiteter inte får fortbildning, och det är ännu viktigare på arbetsplatser där man inte har kolleger att diskutera med, säger Hans Hjelmqvist.

Fördelat på kön framstår männen som relativa vinnare vad gäller fortbildning. Männen fick 9,2 dagars extern fortbildning medan kvinnorna fick 8,3. När det gäller den interna egna fortbildningen, det vill säga litteraturstudier och auskultation, hade männen nästan dubbelt så mycket tid, två timmar, jämfört med kvinnornas 1,2 timmar, till sitt förfogande.
– Det är helt oacceptabelt.
Samtidigt uppger kvinnor i högre grad än män att de uppmanas av sin arbetsgivare att fortbilda sig, 80 procent jämfört med 71 procent.
Hur går det ihop?
– Det är märkligt. Jag vet inte om männen är bättre på att ta för sig och då är det positivt om kvinnorna uppmanas att fortbilda sig, men då måste arbetsgivaren se till att de får fortbildning också.
Skillnader framträder också mellan olika arbetsgivare. Minst extern fortbildning hade de privatanställda läkarna, 6,7 dagar, medan landstingsanställda hade 9 dagar och statligt anställda 10,8.
– Det är fortfarande få som är privatanställda, men det är förstås en jättefråga för lokalföreningarna att övervaka vad som händer. Det är viktigt till exempel i samband med Vårdval Stockholm att frågor som fortbildning, AT och ST lyfts fram och tas med i landstingens avtal med de nya aktörerna.

Stora skillnader i extern fortbildning märks också mellan landsting. Läkare i Gävleborg och Norrbotten hade endast runt 5 dagar under 2006 medan läkare i Skåne, Halland och Västmanland hade över 10 dagar. Toppade gjorde Jämtland med 13,5 dagar.
– Jag kan tänka mig att Norrbotten har större läkarbrist. Men vi ska ha samma kvalitet i hela landet och då måste vi ha samma möjligheter till fortbildning.
Enkäten, som genomfördes för tredje året, skickades till drygt 1 300 slumpvis utvalda anställda distriktsläkare, sjukhusläkare och chefer. Resultatet baserades endast på svar från yrkesverksamma under 65 år, vilket betydde 932 svar och 77 procents svarsfrekvens.