Yttrandefriheten för anställda i offentlig sjukvård är hotad. Den borde stärkas och omfatta även anställda hos privata vårdgivare med offentlig finansiering. Det anser Sjukhusläkarföreningen och Stockholms läkarförening.
I en motion till Läkarförbundets fullmäktigemöte i november yrkar de på flera åtgärder för att stärka yttrandefriheten.

En av dem som arbetat med motionen är Karin Båtelson, andre vice ordförande i Sjukhusläkarföreningen. Hon sitter också i tidningen Sjukhusläkarens redaktionskommitté. I arbetet med tidningen märks att många läkare drar sig för att uttala sig med namn i intervjuer, trots att de har rätten på sin sida och inte borde ha något att frukta. Och det kan gälla helt okontroversiella frågor, berättar hon.
– Det är jättemånga som inte vågar uttala sig. De har jättemycket att säga, men vill inte bli intervjuade med namn, för det uppfattas inte väl.
Vad är de rädda för?
– De blir stämplade som kritiska och besvärliga och de vet att de får kritik. Det är bättre att vara tyst.
Hon tror att det kan ha blivit tystare än det var tidigare.
– Omorganisationerna är fler och större nu än tidigare, så det blir fler som har åsikter – och som inte vill uttala sig.
Karin Båtelson hänvisar också till fackförbundet Sekos Temo-undersökning 2005 om tystnaden på arbetsplatserna.

Enligt undersökningen trodde ungefär hälften av de tillfrågade offentliganställda att anställda i allmänhet inte vågar framföra kritik mot arbetsgivaren när det gäller till exempel arbetsmiljö och säkerhet. Och 62 procent av de Saco-anställda och 54 procent av de offentliganställda ansåg att möjligheterna att framföra kritik mot arbetsgivaren har minskat de senaste åren (se www.seko.se).
I den offentliga vården har det dessutom smugit sig in ett tänkande där man jämför med den privata sektorn när någon uttalat sig, menar Karin Båtelson.
– Vi hör det från både chefer och kolleger: »Tänk om man hade gjort det i privat verksamhet«.
Lojalitetsklausuler, till exempel sådana som funnits i avtalen med chefer på Karolinska Universitetssjukhuset, är ett annat exempel på sådant tänkande, menar hon.
– Men vi har inget med privata företag att göra. Tvärtom borde vi gå åt andra hållet. Vi borde säga ifrån. Det är ett problem för demokratin och för samhället om vi inte vågar yttra oss.

Yttrandefrihet gentemot arbetsgivaren gäller inte anställda som arbetar för en privat vårdgivare med offentlig finansiering. Men så borde det vara, menar Karin Båtelson. Motionärerna vill att Läkarförbundet verkar för detta, att yttrandefriheten värnas i all offentligt finansierad verksamhet, det vill säga även när det gäller privata vårdgivare.
– Privatvården ökar i omfattning. Vi är för ökad vård i privat driftsform, men det är en risk när man inte får med yttrandefriheten, så länge det handlar om skattepengar. Det hindrar demokratin om man inte har insyn i sjukvården.

Motionärerna vill också att Läkarförbundet tar fram en skrift om vilka rättigheter – och till och med skyldigheter – som läkare har att påtala missförhållanden och risker med olika beslut som tas i sjukvården.
– Vi måste komma ifrån tänkandet att man är besvärlig och illojal och inse att vi har en skyldighet mot det allmänna att föra debatt.
De vill också att Läkarförbundet vänder sig både till Saco och direkt till regeringen och begär en utredning som ska syfta till att göra det straffbart att hindra eller försvåra någons yttrandefrihet. Det måste bli straffbart att utsätta någon för repressalier; enbart kritik från JO räcker inte, menar de.

Motionen tar upp fallet med ortopeden Roger Skogman, som för några år sedan engagerade sig i föreningen Rädda Vrinnevisjukhuset och offentligt kritiserade omorganisationsplanerna i Östergötland (se LT nr 11/2005).
Roger Skogman hävdade att han gått miste om både överläkartjänst och löneutveckling på grund av sitt engagemang. Som stöd för det hade han ett i hemlighet bandat samtal med dåvarande chefen för Ortopedicentrum Per-Otto Olsson. Under samtalet fick Roger Skogman bland annat veta att det var »rökt med överläkartjänsten« på grund av hur Skogmans engagemang »tagit sig uttryck« och om Skogman hade jobbat på ett privat företag så hade han »sannolikt inte jobbat kvar i det«.
Fallet JO-anmäldes av en kollega och det ledde till att JO kritiserade såväl Per-Otto Olsson som dåvarande landstingsdirektören Åke Rosandher för att ha kränkt Roger Skogmans yttrande- och meddelarfrihet. JO ansåg att arbetsgivaren hade uttalat sig på ett sådant sätt att Roger Skogman uppfattat att hans engagemang och uttalanden haft inverkan på hans löneutveckling och möjligheter att få en överläkartjänst. Men JO ansåg det inte bevisat i utredningen att Roger Skogman också bestraffats genom att inte ha fått högre lön eller en överläkartjänst.

Skärpt lagstiftning behövs, menar Karin Båtelson, till exempel i form av en ny demokratilag med ordentliga straffpåföljder, som professorn i statskunskap Lennart Lundquist förespråkar (se Sjukhusläkaren nr 5/2006). Lundquist menar att dagens chefer inte bryr sig om att få lite kritik och att kritiken heller inte ligger dem i fatet. Han är också kritisk till att JO inte ansåg det bevisat att Roger Skogman hindrats i sin karriär. JO är inte en »meningsfull institution« enligt Lundquist.
– JO borde begära lagändring, menar Karin Båtelson.
De fall som anmäls till JO tror hon är en droppe i havet.

Något förenklat kan skillnaderna beskrivas så här: Tryckfrihetsförordningens (TF) och Yttrandefrihetsgrundlagens (YGL) regler om yttrandefrihet, meddelarfrihet och förbud mot repressalier och efterforskning gäller i relationen mellan offentligt anställda och deras arbetsgivare, till exempel mellan läkare och företrädare för landstinget. En offentligt anställd läkare kan därmed i princip yttra sig fritt offentligt och även lämna uppgifter till medierna utan att riskera repressalier från sin arbetsgivare. En offentlig arbetsgivare kan heller inte avtala med sina anställda om en större tystnadsplikt än som följer av lagen, främst sekretesslagstiftningen. Till exempel är så kallade lojalitetsklausuler som inskränker dessa rättigheter inte tillåtna. Meddelarfriheten innebär till och med en rätt att till medierna, åtminstone muntligt, lämna ut även sekretessbelagda uppgifter, så länge de inte är kvalificerat hemliga enligt 16 kapitlet Sekretesslagen. Till kvalificerat hemliga uppgifter räknas bland annat patientuppgifter. Till meddelarfriheten är också kopplat ett efterforskningsförbud i TF och YGL. Arbetsgivaren får inte efterforska vem som lämnat meddelande till medierna. Det är inte tilllåtet för en offentlig arbetsgivare att fråga om sådant eller gå igenom anställdas mejl eller telefonlistor i det syftet. Brott mot efterforskningsförbudet är straffbart utom i kommunala och landstingsägda bolag. Brott mot repressalieförbudet är straffbart förutsatt att det är fråga om myndighetsutövning, se artikel intill. Meddelaren skyddas också av rätten till anonymitet hos medierna, och en motsvarande tystnadsplikt gäller då för journalister och redaktioner om vem som lämnat meddelande. Alla och envar kan anmäla överträdelser som begås av offentliga företrädare till JO. Offentlighetsprincipen gäller. Reglerna om yttrandefrihet och meddelarfrihet och förbud mot repressalier gäller endast gentemot »det allmänna«. De gäller därför inte i förhållanden mellan privatanställda och deras arbetsgivare, inte ens när det privata företaget utför »det allmännas« uppgifter, som till exempel sjukvård. I anställningsförhållandet anses ligga en underförstådd avtalad lojalitetsplikt som innebär att en anställd inte får säga något som är ägnat att skada arbetsgivaren. En privat arbetsgivare kan också avtala om ytterligare tystnadsplikt. Arbetsrätten sätter gränser för vad ett avslöjande i strid med tystnadsplikt kan få för effekter i form av till exempel uppsägning eller omplacering. För regelrätt uppsägning krävs till exempel ett grovt åsidosättande av tystnadsplikten. Men få fall går till domstol. De flesta fall görs upp genom förlikning. Lagen om skydd för företagshemligheter gör det dessutom straffbart att avslöja vissa uppgifter hos näringsidkare. Vad som i praktiken anses vara företagshemlighet är oklart och det varierar också beroende på verksamhet. Ett undantag för »whistleblowers« gör det dock möjligt att avslöja brott och liknande hos näringsidkaren. Visserligen har även en privatanställd som lämnar meddelande till en redaktion rätt att få göra det anonymt och få källskydd av redaktionen, men förbudet mot efterforskning finns inte hos den privata arbetsgivaren. Det är alltså fritt fram för en privat arbetsgivare att till exempel gå igenom de anställdas telefon och mejl i syfte att ta reda på vem som talat med medierna. Ett aktuellt exempel är en anställd på Maria Beroendecentrum i Stockholm som hotades med uppsägning efter kontakt med en journalist, se Dagens Nyheter 28 september. Sekretessreglerna motsvaras i den privata sjukvården av tystnadsplikt enligt Lagen om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område. JO övervakar inte det privata området. Offentlighetsprincipen gäller inte. Däremot säger Kommunallagen att ett landsting som privatiserar en verksamhet ska tillförsäkra sig en möjlighet att kontrollera verksamheten, och innan ett avtal sluts ska landstinget »beakta intresset« av att allmänheten får insyn i verksamheten.


Övriga artiklar om yttrandefrihet inom vården i detta nummer av Läkartidningen



Stora skillnader mellan privat och offentligt

Ingen yttrandefrihet väntas i privat sjukvård

»Om du kritiserar ledningen är du körd«

Landstingschefer ska kunna straffas för repressalier


Det måste bli straffbart att utsätta någon för repressalier. Det anser Sjukhusläkarföreningen och Stockholms läkarförening i en motion till Läkarförbundets fullmäktigemöte, där de yrkar på flera åtgärder för att stärka yttrandefriheten i vården.




Karin Båtelson




Sören Öman