»För lite motion huvudorsak till barnfetmaepidemin«

– När man studerar vad som ligger bakom barnfetmaepidemin i världen, så är den största förändringen utan tvekan att barn och ungdomar rör sig allt mindre. Data om hur näringsintaget utvecklats är betydligt mer motsägelsefulla.

Det säger Tim Olds, professor vid School of Health Sciences, University of South Australia i Adelaide. Läkartidningen träffar honom när han besöker Stockholm för en gästföreläsning på riksstämman.
Tim Olds och hans medarbetare har skapat en unikt stor databas över barnfetmaepidemins framväxt i världen. De har samlat in och sammanställt alla studier de kunnat hitta över barnfetmans utveckling och över ett antal tänkbara bakomliggande orsaker.
På så sätt har de fått ihop ett enormt material, som belyser vad som har hänt ända sedan andra världskrigets slut för över sextio år sedan. Bland annat har de resultat från konditionstest av över 50 miljoner barn. De har koncentrerat sig på de utvecklade länderna; mönstret i utvecklingsländerna ser ju annorlunda ut.
Men kan man verkligen sammanställa så olikartade data, från studier som är gjorda i olika länder och vid olika tider?
– Det är klart att alla data inte är helt jämförbara, säger Tim Olds. Vi försöker ta hänsyn till exempelvis variationer i mätmetoder. Det blir inte hundraprocentigt exakt, men det är inte så viktigt: vi vill se de stora trenderna, och det håller materialet för.
– Ett alternativ hade varit att bara ta med de studier som har högkvalitativa data. Men då hade vi bara fått med USA och ett fåtal andra länder. Nu kan vi ge en mycket bredare bild.
När det gäller fetmans utveckling är huvudtrenden densamma oavsett vilket mått man väljer: en kurva som börjar stiga långsamt, för att de senaste årtiondena stiga allt brantare. Det bästa måttet för historiska jämförelser är hudvecksmätningar, där Tim Olds lyckats samla data för nästan en halv miljon barn från 30 länder:
– De visar att fetman har ökat med 7 procent per årtionde, säger han. Det betyder, att våra barn är 20 procent fetare än vad vi var i deras ålder. Dessutom har kroppsformen förändrats, så att barnen är mer bukfeta nu än förr.
Det jättelika materialet från konditionstesten visar att barnens kondition förbättrades fram till slutet av 1960-talet, i takt med att hälsa och välstånd blev bättre efter kriget. Runt 1970 vände kurvan neråt igen, så snabbt att dagens barn har 10–15 procent sämre kondition än vad deras föräldrar hade.

Tim Olds ser den försämrade konditionen som ett resultat av kraftigt minskad fysisk aktivitet. Några övergripande data för hur den fysiska aktiviteten har utvecklats finns visserligen inte, men det går att peka på en rad stora förändringar som har påverkat den, säger han:
– Barnen på 1950-talet levde ett helt annat liv än barnen i dag. Då var det ovanligt med bilar och teveapparater. Majoriteten av Europas ungdomar slutade skolan före fjorton års ålder för att börja jobba, ofta i fysiskt krävande arbeten.
– I dag går barnen i skolan mycket längre, och vi har haft en explosionsartad ökning av bilar, teveapparater, kylskåp, tvättmaskiner, telefoner och andra apparater som gör att man behöver röra sig mindre. Jag tror inte att det var en tillfällighet att konditionskurvan vände neråt samtidigt som teveapparaten etablerades i de flesta hem.

Den andra tänkbara förklaringen till fetmaepidemin skulle kunna vara att barnen äter mer än tidigare. Men den får inget stöd i Tim Old´s data, snarare tvärtom. Av alla studier han kunnat hitta som rapporterar barns energiintag vid två olika tidpunkter, så är det bara 30 procent som visar en ökning – medan 70 procent av studierna redovisar en minskning av energiintaget.
Den här delen av Tim Old´s slutsatser har mött kritik. Studierna av energiintaget bygger på självrapportering från barnen eller deras föräldrar; man vet att detta innebär underrapportering, och denna underrapportering kan ha ökat i takt med fetmaepidemin.
Tim Olds medger att hans data om energiintaget är osäkrare än de andra men säger att det är upp till kritikerna att visa att han har fel. Vad gäller de praktiska slutsatserna spelar det inte så stor roll, säger han:
– Även om det stämmer att barnen äter mindre i dag, så är det fortfarande för mycket – eftersom de rör sig så mycket mindre än tidigare. Vi kan angripa problemet antingen från kostsidan eller från aktivitetssidan, eller från båda håll samtidigt. Det viktiga är vad som fungerar.
– Själv förespråkar jag i första hand en satsning på ökad fysisk aktivitet. Delvis för att jag tror det är lättare att få igenom, och för att fysisk aktivitet har bevisat positiv effekt på de flesta sjukdomstillstånd. Men också för att det finns intressanta experiment på råttor, som tyder på att man måste över ett visst tröskelvärde av fysisk aktivitet för att kunna hålla viktbalans. Jag fruktar att många av oss befinner sig under detta tröskelvärde i dag.
I Australien är 25 procent av barnen feta eller överviktiga, och Tim Olds är inte särskilt optimistisk om framtiden:

– Man försöker med olika frivilliga satsningar, men de ger inga större resultat. Jag lutar mer och mer åt att myndigheterna måste ta till åtgärder som tvingar folk att bli mer fysiskt aktiva. Några exempel är förbud mot bilar i stadskärnorna, och bilfria zoner runt skolorna så barnen inte kan bli skjutsade hela vägen i bil.