Privatiseringar ställer till problem för den patientnära forskningen, enligt Läkarförbundets Anders Ekbom, professor vid Karolinska institutet, KI. Klinisk forskning behöver kontroll över patientflödena. Med nya huvudmän blir det svårt, sa han vid onsdagens symposium »Kan klinisk forskning privatiseras?«
– Och vi upplever att politikerna inte riktigt förstår när vi diskuterar »galleriaproblem«.
Den kliniska forskningen behöver långsiktiga villkor, en kritisk massa av patienter, tid, och inte minst intresse för klinisk forskning hos ledningen.
– Vi är lite rädda att det inte står främst i verksamhetschefernas befattningsbeskrivningar.
Privatisering leder också till tävling på skilda villkor.
– Vi ser också problem i samband med avknoppning i öppenvården. Det finns anledning att tro att dessa aspekter inte tagits upp, sa Anders Ekbom.
Ylva Johansson (s):
– Jag tycker vi ska ha entreprenörer också i sjukvården, men man ska vara försiktigare ju högre upp man kommer i specialiserings- och komplexitetsgrad.
Privata aktörer skapar nya problem, bland annat för forskningen. Det handlar om skilda tidsperspektiv på grund av avtal, bristande kontinuitet när samarbetspartner byts ut, svårigheter att skapa gemensamma tjänster mellan universitet och klinik, skillnader i drivkrafter som kan vara mer eller mindre inriktade på produktion respektive forskning. Dessutom är insynen mindre hos de privata. Att inte problemen beskrevs i startlagspropositionen var »slarvigt och oansvarigt«, tyckte Ylva Johansson. Universitetssjukhusen ska inte privatiseras och »vårdgallerior« vore en omöjlighet, menar hon.
Ylva Johansson hoppades att Olle Stendahl i sin utredning av den kliniska forskningen beaktar frågorna.
– Vi kommer att fundera på det här. Personligen är jag mycket tveksam till privatisering av universitetssjukhusen och deras närmaste allierade, sa Olle Stendahl, som satt i publiken.
Också Gunnar Németh, VD Capio S:t Görans sjukhus, är tveksam till privatisering av klinisk forskning, även om privata vårdgivare kan ha stora patientmaterial som är utmärkta för klinisk forskning. Men klinisk forskning förlångsammar vårdprocessen och kräver tid för uppföljning.
– Jag tror aldrig man kan motivera privata vårdgivare att bedriva seriös klinisk forskning.
Därför kommer den privata delen alltid att vara ett komplement till den publika vården i Sverige och Europa, menade han. Ansvarsfördelningen mellan klinik och preklinik och mellan offentligt och privat måste säkras och ersättningsmodellerna måste anpassas bättre till vård med forskning, som är dyrare.
– Jag är själv tveksam till om privata aktörer ska driva universitetssjukhus, åtminstone i Skandinavien, sa Gunnar Németh.
Hans Forssberg, KIs prorektor:
– Att Astra fortfarande finns kvar i Sverige beror på att vi kan erbjuda den sömlösa medicinska forskningen mellan molekylärbiologin och kliniken. Om vi ska ha kvar någon näring i Sverige, med globaliseringen, är detta ett framtidsområde. Men elitforskningen är konkurrensutsatt och vi kan inte erbjuda tillräckligt bra villkor i Sverige. Det är helt omöjligt att rekrytera de bästa hit. Det går utför hela tiden.
– Om man splittrar upp sjukvården går det ännu fortare utför. Det krävs en samstyrning av universitet och universitetssjukvården, det har även McKinsey kommit fram till.
Han nämnde Johns Hopkins och Leiden som exempel på samstyrning.
– Jag tror man kan göra universitetet till en stiftelse och i den kan man driva universitetssjukhuset, eller som i Norge, förstatliga det hela. Men på KI diskuterar vi mycket Johns Hopkins-modellen.
Stiftelsen skulle vara statligt ägd, enligt Forssberg.
