Lars Werkös riktiga 90-årsdag infaller den 13 mars och uppmärksammas med mottagning på SBUs kansli, på gångavstånd från bostaden. Det var där födelsedagsbarnet verkade som ordförande och chef fram till 1997 då han drog sig tillbaka, 79 år gammal.
»Drog sig tillbaka« är kanske inte rätta uttrycket, för Lars Werkö har fortsatt att vara aktiv inom yrket även som »pensionär«. Han har följt med i den medicinska litteraturen och deltagit i debatten om sjukvårdspolitik och läkemedelsanvändning, och han har fortfarande åsikter om frågor kring läkarkårens vidareutbildning och den medicinska forskningens villkor i samhället. Han är en flitig skribent av debattartiklar och hans senaste –men inte sista – debattinlägg handlar om kvinnliga läkares villkor i karriären. Inlägget fanns att läsa i förra numret av Läkartidningen.
Fram till för ett år sedan promenerade Lars Werkö bort till SBU minst en gång i veckan för att hålla kontakten med verksamheten. I dag har spinalstenos och atrofi i muskulaturen satt stopp för promenaderna, den fysiska aktionsradien begränsas numera till den vackra våningen i ett av Stockholms lugnaste kvarter.
– Jag känner mig inte så gammal fast jag inte kan röra mig något vidare, konstaterar Lars
Werkö sakligt. Jag befinner mig i det stadiet att mina underläkare från förr i tiden är antingen pensionerade eller bortgångna. Och även vänkretsen försvinner efter hand så att man blir mer och mer ensam.
– Men under tiden på SBU kände jag mig omgiven av ungdomlig ensutiasm och tog själv intryck av det, tillägger han.
Sedan hustruns bortgång för nästan tre år sedan är rutinerna spartanska. Dagen börjar halv sex med kaffe och tidningsläsning, fortsätter sedan fram till lunchmackan med ännu mer läsning, nu av medicinsk litteratur. Lars Werkö försöker hålla sig à jour med det som är aktuellt, bland annat genom sin prenumeration på Science och tillgången till SBUs publikationer. Svenska Dagbladet, tidskriften Axess, New York Review of Books och London Review of Books är andra kontaktkanaler till samtiden. Datorer däremot håller han sig borta ifrån efter en självpåtagen restriktion.
– Om jag kopplade upp mig till Internet skulle jag sitta där hela dagarna och läsa medicinska artiklar, konstaterar Lars Werkö med ett leende. Det skulle inte bli tid över till annat.

En stor del av Lars Werkös tid ägnas fortfarande åt arbete, just nu i form av ett bokprojekt.
Han har just lämnat första versionen av ett manus till beställaren Svenska Läkaresällskapet. Det ska bli en bok som lagom till sällskapets 200-årsjubileum ska skildra framstegen inom den svenska sjukvården under 1900-talet.
– Det var faktiskt en upplevelse att gå igenom allt som har hänt och försöka tänka efter, därför att jag tyckte mig urskilja klara mönster i utvecklingen som jag inte hade sett tidigare, berättar Lars Werkö.
En utveckling som han beskriver i den kommande boken är hur den stora satsningen på forskning och utbildning som statsmakterna gjorde under Tage Erlanders tid på 50- och 60-talen mattades av alltmer efter vänsterrevolutionen 1968, för att sedan sjunka till farligt låga nivåer framåt millennieskiftet. Lars Werkö siar om betydande problem »om inte sittande regering gör samma insats som Tage Erlander gjorde på sin tid«.
– Jag hade själv som ung läkare på S:t Eriks sjukhus stor nytta i min verksamhet av den enorma satsningen på medicinsk forskning som gjordes i början av 50-talet, minns Lars Werkö. Det blev lättare att fortsätta med den forskning som jag hade påbörjat i min doktorsavhandling.

Han började sin långa karriär – kanske den längsta inom svensk medicin – redan 1943 som auskultant på medicinavdelning IV på S:t Eriks sjukhus i Stockholm. Dit kom han efter studentexamen i Karlskrona 1936 och läkarlinjen på Karolinska institutet åren därefter. Varför han ville bli läkare är oklart, men mot slutet av skolgången hemma i Blekinge började han trivas bättre bland skolböcker och tog extralektioner i biologi.
Inriktningen på den egna forskningen bestämdes kanske av en alldeles speciell händelse på S:t Eriks sjukhus i mitten av 40-talet. Den medförde bland annat att medicinklinikens legendariske chef Hilding Berglund tog honom under sina vingar och uppmuntrade honom att doktorera.
Det som hände var att Lars Werkö och kollegan Inga Lindgren genom ett lyckat infall lyckades rädda livet på en kvinnlig patient som fått eklampsi (generellt krampanfall) i samband med förlossning.
– Jag var jour den dagen och blev kallad till förlossningskliniken där den unga kvinnan hade insjuknat och just blivit förlöst, berättar Lars Werkö.

Patientens blodtryck var väldigt lågt, hon drabbades av lungödem med mycket dålig syresättning som följd, och hon riskerade att dö när som helst. Då gav läkarna henne syrgas under övertryck, som tryckte tillbaka lungödemet och räddade hennes liv.
– Och det var inte någonting som jag hade läst någonstans att man kunde göra utan det föll mig bara in att jag skulle göra så, minns Lars Werkö.
Kvinnan tillfrisknade och blev fullt återställd, men incidenten kom att bestämma inriktningen på de närmaste åren av Lars Werkös karriär. Han åkte till Bellevue Hospital i New York för att forska just kring vad som händer med blodcirkulationen när man andas under övertryck. Doktorsavhandlingen 1946 har titeln »The influence of
positive pressure breathing on the circulation in man«.

När han kom hem från Amerika kunde han och kollegorna bygga upp ett forskningslaboratorium på S:t Eriks, en ovanlig satsning vid ett kommunalt sjukhus utan något forskningsansvar. Där fanns inga forskartjänster, inga docenturer, bara nyfikna och entusiastiska doktorer beredda att arbeta 60, 70, ibland 80 timmar i veckan. Forskningsverksamheten var i gång i tio år och producerade många avhandlingar och uppsatser i nationell medicinsk litteratur.

– Det som vi arbetade med i laboratoriet var pionjärarbete, förklarar Lars Werkö. Vi studerade till exempel hjärtats och njurarnas cirkulation samtidigt genom en egen komplicerad metod som inte tillämpas längre. I dag finns mycket enklare och bättre avbildningsmetoder genom IT-teknik.
Forskningen för hans del fick en fortsättning, men annan inriktning, när han utnämndes till professor i medicin och överläkare vid Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Året var 1957, sjuksköterskor skulle fortfarande niga för professorn, som för sin del bara behövde lyfta luren för att boka in en lunch samma dag med dem som bestämde i den lokala sjukvårdsstyrelsen. Åtminstone var det så i början.
Lars Werkö berättar gärna om tiden i Göteborg. Kliniken på Sahlgrenska var plats för banbrytande forskning framför allt inom kardiologi. Av de underläkare som han arbetade med har fyra blivit professorer i kardiologi och två direktörer i Astra, numera AstraZeneca. För att inte tala om alla som blev överläkare i medicin.
Men så småningom gjorde sig den trend i sjukvården märkbar som Lars Werkö också framhåller i sin kommande bok. Tron på stordrift vann terräng, och fixeringen på vinst och pengar fick en allt större betydelse.
– En kliniker i motsvarande ställning som jag hade i Göteborg på den tiden har ingen chans att träffa den som bestämmer i sjukvårdsstyrelsen i dag, om han ens över huvud taget vet vem det är, säger han. Utvecklingen i samhället har lett till att avståndet mellan verkligheten, befolkningen och beslutsfattarna har blivit så stort att beslutsfattare inte riktigt vet vad som händer. Det gäller regeringen, det gäller de stora företagen, och det gäller sjukvården.

Lars Werkö minns 1975 då samtliga klinikchefer på Sahlgrenska skrev till Socialstyrelsen att de inte kunde ta ansvar för sjukvården längre på grund av de restriktioner som sjukvårdsstyrelsen hade infört. Skrivelsen föranledde väl ingen åtgärd men var en protest i alla fall. För Lars
Werkös del innebar det att han klippte banden till akademin och gick till läkemedelsindustrin.
Bytet föregicks av en tid då han hade särskilt många järn i elden: rollen som överläkare och klinikchef på Sahlgrenska sjukhuset, tillika professor i medicin och sedermera dekanus vid medicinska fakulteten i Göteborg, kombinerades med diverse förtroendeuppdrag, bland andra ordförandeskapet i Sveriges läkarförbund. Han tillbringade halva veckorna i Stockholm.
– Min arbetssituation var ju omöjlig, minns Lars Werkö. Jag kunde inte ägna tid åt vare sig patienter eller studenter. Och jag förstod att det inte skulle ske någon förändring om jag inte såg till att det blev ett dramatiskt avbrott.

Han tackade ja till ett erbjudande från dåvarande Astra AB att bli chef för den farmaceutiska divisionen och för företagets forskning. Läkemedelsindustrin var ingen okänd värld för Lars Werkö som då redan hade suttit i Astras styrelse i 4–5 år.
Om läkemedelsindustrin skriver han i sin kommande bok att industrin har fått ett oförtjänt rykte om att vara så duktig på att forska. Enligt Lars Werkös analys är det inte läkemedelsindustrin själv som oftast tar fram de banbrytande läkemedlen, utan små privata laboratorier och forskningsföretag bemannade av kliniker som arbetar på egen hand.
– Däremot har läkemedelsindustrin spelat en väldigt stor roll ändå därför att den har tagit på sig ansvaret att lära upp och vidareutbilda läkare. Om industrin också har missbrukat sin ställning ibland så kunde det ske därför att de offentliga huvudmännen inte tagit tillräckligt stort ansvar för vidareutbildningen.
Lars Werkö uttalar sig mot bakgrund av en karriär i både industrins och sjukvårdens värld. I tio år, mellan 1976 och 1986, var han till och med ordförande i Läkemedelsindustriföreningen, LIF.

Men han har också upplevt den svenska sjukvården ur ett tredje perspektiv: som patient och anhörig. I memoarboken »Det gäller alltid livet« från 2001 beskriver han hur han blev botad från koloncancer genom operation 1985, och hur han också fick göra en leverresektion två veckor efter den första operationen för att avlägsna en metastas. I dag är cancern borta, men det händer att han måste åka till sjukhus på kontroll.
Då är det uppenbart att de unga doktorerna och sjuksköterskorna inte har en aning om vem deras patient är, inte ens de som nyligen tenterat på kursboken »Internmedicin« som Lars Werkö har skrivit tillsammans med Leif Hallberg, Göran Holm och Nalle Lindholm och som kommit ut på förlaget Almqvist & Wiksell i fem upplagor mellan 1974 och 1996.
– Jag känner mig verkligen inte som någon kändis, säger Lars Werkö.

Han berättar om sitt möte med 2000-talets sjukvårdsrutiner när han följde med sin hustru Ingrid till sjukhuset. Patienten togs emot av sjukgymnast, arbetsterapeut, sjuksköterska – alla skulle de ta anamnesen. Avdelningssköterskan satt i ett stängt rum och fyllde i papper. Expeditionen och biutrymmen utgjorde mer än halva ytan på vårdavdelningen, patientutrymmena knappt hälften.
– Den stora förändringen i sjukvården verkar vara att sjuksköterskor och läkare inte tycks ha någon riktig kontakt med patienterna, säger Lars Werkö och jämför med gamla avdelning 12 på S:t Eriks sjukhus på 50-talet. Syster Elsa, som var avdelningssköterska, hade personlig kontakt med alla patienter som låg där.
– Och på »Tolvan« hade vi bara en liten expedition, och resten var patientutrymmen, fortsätter Lars Werkö.
När han tänker tillbaka på sin karriär i dag säger han ofta att han nog har varit intresserad av »lite för mycket«. Det gav honom större överblick än många andra hade, samtidigt som han saknade de riktigt djupa detaljkunskaperna på många områden. Han skrev om det mesta i sin bok »Det gäller alltid livet«, som blev över 500 sidor lång.

Det han skrev minst om var sig själv, och barn och släktingar beklagade att han inte var mer personlig.
– Men jag ansåg då att det inte skulle ha så mycket allmänintresse att skriva om annat än förhållandena i sjukvården och inom läkarkåren, säger Lars Werkö.
Ju äldre man blir, tillägger han, desto mer sjunker yrkeskarriären tillbaka och man tänker desto mer på personliga historier.
– Jag har haft som princip att inte ångra någonting, säger han. Numera kan jag inse att jag kanske har jobbat för mycket, vilket gjorde att jag tappade kontakten med familjen och barnen när de var små.
Det var länge så, men i dag när barnen också börjar närma sig pensionsåldern är kontakten återupprättad, och tillfällen att träffas är det gott om. Nästa gång blir den 8 mars på Östermalm, till 90-årskalaset.

Lars Werkö

Ålder: 90 år.
Medicinsk specialitet: Invärtesmedicin.
Bakgrund: Professor i medicin på Sahlgrenska sjukhuset, ordförande i Sveriges läkarförbund, ledamot i WHO advisory panel for cardiovascular disease, forskningschef och vice koncernchef, ordförande i Läkemedelsindustriföreningen, chef för SBU, författare av medicinsk kurslitteratur, debattartiklar, med mera.
Aktuell: Firar sin 90-årsdag. Kommer med en bok om sjukvårdens utveckling i Sverige under 1900-talet, lagom till Svenska Läkaresällskapets 200-årsjubileum.
Familj: Änkling sedan 3 år, två söner och en dotter.
Senast lästa bok: Carl-Henning Wijkmark, »Stundande natten«
När träffade du en patient senast? På 1970-talet.
Viktigaste hälsofrågan: Att diskutera »kolesterolmyten« – och att analysera ytterligare effekter som statiner har förutom förmågan att sänka blodfettsnivåer.
Viktigaste läkarfrågan: Vidareutbildningen av läkarkåren och främjande av den kliniska forskningen. 

En karriär med många toppar


1918 Född
1936 Studentexamen i Karlskrona
1943 Med lic-examen, KI
1943–46 Auskultant vid S:t Eriks sjukhus, medicinavdelning IV
1946–47 Bellevue Hospital, New York
1947 Disputerade, »The influence of positive pressure breathing on the circulation in man«
1950–56 Bitr överläkare, S:t Eriks sjukhus,Stockholm
1951 Docent i medicin vid KI
1957–75 Professor i medicin, överläkare, Sahlgrenska sjukhuset, Göteborg
1959–87 Ledamot i WHO advisory panel forcardiovascular disease
1962–66 Ordförande i Sveriges läkarförbund
1976–77 Chef för farmaceutiska divisionen, AB Astra
1976–86 Ordförande i Läkemedelsindustriföreningen
1978–85 Forskningschef och vice koncernchef, AB Astra
1987–97 Ordförande för SBU.

I sin bostad i ett lugnt Stockholmskvarter knackar Lars Werkö fortfarande ner sina åsikter om frågor kring läkarkårens vidareutbildning och den medicinska forskningens villkor i samhället; hans senaste debattinlägg publicerades i förra numret av Läkartidningen. Foto: Stefan Blad



Lars Werkö försöker hålla sig à jour med det som är aktuellt, bland annat genom sin prenumeration på Science och tillgången till SBUs publikationer. Svenska Dagbladet, tidskriften Axess, New York Review of Books och London Review of Books.