I regeringskansliets utredningslokaler är det tyst och halvdager. Det är härifrån Anna Hedborg bygger om det svenska folkhemmet. Finge hon leva om sitt liv skulle hon bli arkitekt, eftersom hon »älskar hus«.
Men hon trivs också utmärkt i rollen att få reformera socialförsäkringarna, som ska bli mer försäkringsmässiga. På meritlistan står tidigare pensionsreformen som hon, som socialdemokraternas representant, sydde ihop med de borgerliga partierna på 1990-talet till omvärldens förvåning. Som generaldirektör på Riksförsäkringsverket uppmärksammade hon sjukskrivningarna. Socialförsäkringsminister blev hon i Ingvar Carlssons regering.
Ministerposten fick hon, likt flera andra namnkunniga socialdemokratiska kvinnor, lämna när Göran Persson blev statsminister. Hon anses vara en skicklig utredare som inte ger sig in i etiskt svåra diskussioner men som älskar logiska resonemang.
Under våren utreder Anna Hedborg begreppet arbetsförmåga. Sverige är inte ensamt om att som en mogen välfärdsstat tampas med gränsdragning för vad som ska anses som ohälsa. Men i Sverige är skillnaderna väldigt stora, till exempel mellan Norrlandslänen å ena sidan och Kronoberg, Halland och Stockholm å den andra.
– Jag ska titta på hälsa och ohälsa ur ett sjukförsäkringsperspektiv. Den konkreta delen är att undersöka internationellt befintliga instrument, färdiga intervjuformulär med frågebatterier som man använder systematiskt i flera olika länder för att fånga funktions- och arbetsförmåga. Jag ska titta på dem utifrån svenska förhållanden.
På Anna Hedborgs skrivbord ligger hennes ingångslektyr i ämnet, uppslagen med ryggen upp »Arbets(o)förmåga ur ett mångdisciplinärt perspektiv«, bredvid en fredskalla.
– Själva begreppet arbetsförmåga handlar inte minst om att tänka igenom hur man kan tala om det. Hur börjar man? Hur kan man tänka? Vilka frågor måste man ställa sig? Vilka principer ska gälla? Det ska bli väldigt spännande.
– Arbetsoförmåga bedöms varje dag, men egentligen har vi ingen tydlig bild av vad det är vi kräver av människor, eller något självklart sätt att ställa frågorna på till individen.
I Anna Hedborgs vision för den arbetande befolkningen ingår en tajtare koppling mellan arbetsplats och första linjens sjukvård. Hon vill successivt bygga ut företagshälsovården, enligt finsk modell, där primärvården ofta är knuten till företagshälsovården.
I Finland är sjukskrivningarna färre och jämnare fördelade än i Sverige.
Vid tiden för intervjun har remisstiden just gått ut för betänkandet »Ny företagshälsovård – ny kunskapsförsörjning« (SOU 2007:91). Kommittén, med Anna Hedborg som ordförande, har haft i uppdrag att utreda och lämna förslag till en ny modell för företagshälsovårdsutbildning, efter det att Arbetslivsinstitutet lades ner. I denna utredning har Anna Hedborg bakat in ett antal följdfrågor som måste lösas innan företagshälsovården kan kliva in i sin nya roll; förslag till en ny sjukvårdsorganisation enligt ett intrikat finansieringssystem där landstingen ska upphandla vård men företagshälsorna samtidigt tilldelas statliga medel för varje listad patient (se faktaruta s880).
Sveriges läkarförbund skriver i ett remissvar att ett fullgånget förslag äventyrar allas rätt till likvärdig vård.
– Jag kan inte se att det skulle behöva bli så. För landstinget måste det handla om att man formulerar precis samma uppdrag till den här primärvården som till den som man själv är beredd att erbjuda i sin egen primärvård. Vad som sedan händer är att man faktiskt avlastar landstingsekonomin en del av kostnaderna för befolkningen i arbetsför ålder så att man kan säkerställa god vård för dem som inte har företagshälsovård. I dag är det en hopplös uppgift för många läkare att inte ha någon inblick i patientens arbetsplats, en brist på insikt om vad patientens arbete egentligen innebär och kräver.
Läkarförbundet befarar vidare att företagshälsovården med förslaget kommer att skriva ut antibiotika och intyg, medan primärvården tvingas axla tyngre vård och rehabilitering.
– Det tycker jag är en konstig synpunkt. I dag är det så att företagshälsovården ofta kommer in i rehabiliteringsärenden sent. Om det finns någon företagshälsovård så brukar den bli inkopplad först när alla andra har misslyckats. Poängen med att knyta företagshälsovården till ren sjukkontakt är ju att man aldrig ska behöva komma så långt som till rehabilitering, utan att man på ett mycket tidigare och naturligare sätt kan se vad som kan och bör göras i relation till arbetet.
Hur stor andel av sjukskrivningarna handlar om vantrivsel på arbetet?
– Det kan man inte veta. Men sjukskrivningarna kostar cirka 20 000 kronor per år och person i arbetsför ålder, jämfört med knappt 2 000 i primärvårdskostnad. Därför är det ganska naturligt att tänka som finländarna gör och säga att den viktigaste hälsofrågan för den arbetsföra befolkningen är relationen mellan individ och arbete. Med tillägget att man har de sårbarheter man har, och att dessa sårbarheter har betydelse i arbetet.
Om man har problem med arbetsgivaren går man i första hand då till företagshälsovården?
– Som individ ska man ha rätt att välja vilken doktor man vill. Man kan också säga att det är upp till företagshälsovården att få förtroendet. Den medicinska läkaretiken ingår ju i paketet, att man måste vara lojal med sin patient. Och det kanske skulle kunna förstärka företagshälsovården, som i dag ibland blir beskylld att vara arbetsgivarens förlängda arm.
Företagshälsovården föreslås få en relation med, lojalitet till och uppdrag från tre håll: patienterna, landstinget och staten (Försäkringskassan) enligt en komplicerad ekvation, men där beställaren är landstinget. Det är landstinget som beslutar om regionens primärvård och därmed kan utforma kraven på företagshälsovården så att den passar in i det regionala systemet, säger Anna Hedborg. Företagshälsovården ska bli professionellt starkare och ett attraktivt vårdval.
Det finns fler frågor kring företagshälsovårdens framtid som ännu inte är klara. En
aspekt är oron för att det förebyggande arbetsmiljöarbetet kan komma på undantag. En annan och närbesläktad fråga är den framtida företagshälsovårdsutbildningen. Utbildningsgången är oklar. I dag rekryteras företagsläkare framför allt bland allmänläkare. För närvarande hålls utbildningarna vid Sahlgrenska akademin i Göteborg och Uppsala universitet. De fylls med kursdeltagare redan verksamma inom företagshälsovården och som går utbildningen på betald arbetstid.
Anna Hedborg vill också höja statusen för företagshälsovården och har föreslagit en professur i företagshälsovård.
När kommer den aviserade professuren i företagshälsovård att tillsättas?
– Det vet jag inte, jag har bara föreslagit ett mer vetenskapligt förhållningssätt till frågorna. Om regeringen tycker det är en bra idé så kanske det kan komma i forskningspropositionen.
Anna Hedborg har arbetat större delen av sitt liv med arbetslivsfrågor. Med en Handelshögskoleutbildning i botten gjorde hon ett kort inhopp på Sida innan hon hamnade på LO, där hon formades av Rudolf Meidner, legendarisk utredare och mentor i hennes liv, främst känd för sitt faderskap till förslaget om löntagarfonderna, som Anna Hedborg var med om att ta fram. Han lärde henne bland annat att inte kompromissa för tidigt.
Du tror inte att stress och ökade krav i arbetslivet slår ut människor?
– Nej, jag tror faktiskt inte att vi vet det, utan att det är något som vi säger. Sedan är det klart att det finns nya sorters påfrestningar. Men tidigare generationer hade andra påfrestningar. Vi ska mejla och vara tillgängliga, men det är saker som vi slipper också, som en del relationer. Förr var man extremt över- och underordnad, ett offer i många sammanhang. Förväntningarna såg annorlunda ut.
Anna Hedborg tror inte att vi i dag riktigt kan avgöra hur tidigare generationer haft det. Själv är hon uppvuxen på bruksorter med pappersbruk runt om i Sverige, där pappan var civilingenjör och mamman hemmafru av adlig släkt. Just bruksorterna är de platser där företagshälsovården i Sverige har fungerat bäst.
Det enda tillfälle under intervjun en lätt irritation låter sig ana är vid frågan om vad hon tänker på när hon hör Olof Palmes gamla devis »politik är att vilja«. Anna Hedborg menar att det i dag är ett sådant slitet uttryck att det inte går att använda.
– Det är klart att det finns en sanning i det, men det duger inte bara att vilja, man måste veta också. Så är det, konstaterar Anna Hedborg med ett kort skratt.
Är det för mycket tyngdpunkt på vilja och för lite på kunskap i dag inom byråkratin?
– Jag kan tycka att det är så i bland annat utredningsväsendet. Sedan ganska många år har man mindre visioner när det gäller att brett ta fram kunskapsunderlag och samarbeta med forskningen. De stora parlamentariska utredningarna var en kunskapsskälla och ett utbyte mellan parlamentariker och forskare. De har spelat en stor roll i vårt välfärdssamhälles uppbyggnad men är ovanliga nu för tiden.
Hur kan man gå från att vara socialdemokrat till att bli en superutredare för en borgerlig regering?
– Jag är ju bara en bra utredare om jag får utreda sådant som jag tror på, där jag får behålla min saklighet och min övertygelse. När regeringens socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson i socialförsäkringsutredningen fann tankar om företagshälsovården som sammanföll med hennes egna, så ville hon använda mig som utredare. Det var en klar och saklig hållning som hedrar regeringen.
– Sedan är det klart att jag inte bara är socialdemokrat, jag är statstjänsteman också.
Vilken är den viktigaste samhällsfrågan i dag?
– På den politiska nivån är det sysselsättningen, som alltid. Men den viktigaste samhällsfrågan är barnen och skolan. Framtiden skapas bäst genom att ge barn och ungdom en ordentlig bas. Det är väldig oroande att så många människor i dag aldrig kommer in i samhället. Grundskolan borde bli bättre på att fånga upp de unga barnens lärförmåga, kunskapstörst och andra förmågor, säger Anna Hedborg, farmor till tre barnbarn ett, tre respektive sex år gamla.
Men barn- och skolfrågor ligger utanför hennes eget kompetensområde, konstaterar hon, och vi återgår till socialförsäkringarna. Här har Anna Hedborg en hel arsenal av kärnfulla och färdigformulerade meningar som hon plockar ur sin låda. Vad Anna Hedborg vill föra fram är att socialförsäkringarna ska ses just som försäkringar, inte som ett arbetsmarknadsinstrument eller försörjningsalternativ, men också att sjukskrivningarna i sig kan göra mer skada än nytta, om de används på fel sätt.
– Ett gott arbete är den bästa skyddsfaktorn mot ohälsa. Får man ont i ryggen eller ont i själen, så leder det väldigt mycket mer sällan till stora problem om man har ett bra jobb med en bra chef och bra arbetskamrater att gå till. Dessutom brukar man få, visar det sig, lite mindre ont i ryggen och bli mindre ledsen.
Detta kan nog alla hålla med om. Men alla arbetsplatser är inte alltid goda, och förslaget om en striktare försäkringstillämpning har skapat oro i patientleden.
– Vi behöver stabila och generösa villkor, med stabil tillämpning som alla kan ställa upp på. Socialförsäkringen handlar inte främst om att få pengar, utan att veta när och för vad man är ekonomiskt garderad. Sjukskrivningarnas variation över tid och geografi tyder på att de används till exempel som ett arbetsmarknadsinstrument.
Vad hoppas du då av läkarna?
– Den stora frågan för läkarna i allmänhet framöver är riktlinjerna för sjukskrivningen, eller beslutsstödet, som det heter med en term. Jag hoppas verkligen att det blir använt, och använt på rätt sätt. Att det blir ett hjälpmedel, där man lägger till den individuella bedömningen i varje enskilt fall. Visst kan det finnas skäl till att sjukskriva på ett annat sätt än vad det står i riktlinjerna, men då måste man fundera på varför och motivera det. Att man gör det på ett tillräckligt medspelande sätt är viktigt för att det här beslutsstödet ska utvecklas bättre och bli mer och mer evidensbaserat. Trots allt är detta ett område där det inte finns så mycket evidens, utan det är beprövad erfarenhet som man nu har fångat in i arbetsgrupperna som tagit fram riktlinjerna.
»Jag har varit i den offentliga hetluften i många år, jag har lärt mig att inte ta vid mig«, säger Anna Hedborg. Foto: Göran Segeholm.
