Läkartidningen träffar Robin Stott i London den 17 mars, samma dag som rådet ska ha sitt första formella årsmöte i biblioteket på BMJs redaktion. På kvällen ska han susa vidare med snabbtåget till Bryssel och tala om klimatfrågan inför lungläkare där. Som nyligen pensionerad överläkare i gastroenterologi är dagarna ändå fulltecknade.
Det är bråttom.
Uppdraget, att sprida rådets budskap, är i ett internationellt perspektiv bara i sin linda. Det konkreta målet är att världens ledare vid FNs klimatmöte i Köpenhamn 2009, fortsättningen på Bali-processen, enas om att ransonera världens förbrukning av fossila bränslen.
Egentligen försöker han undvika ordet ransonering.
– Det är väldigt svårt att tala om ransonering i Storbritannien. Man måste tala om »rätt« och »tilldelning«. Ordet ransonering är ett krigstidsord.
Är läget jämförbart med krig?
– Andrew Simms, medlem av tankesmedjan New Economics Foundation, har skrivit en bok som heter »An environmental war economy«. Jag gillar inte att använda ordet krig, jag är mer pacifist än intresserad av konflikt. Bilden av krig är inte den rätta. Men det är samma grad av allvar. Många säger att detta är en krigsliknande situation, men jag föredrar att inte säga så, för jag tycker inte det hjälper.
Han talar ganska fort, utan att en sekund förlora sin brittiska vänlighet och artighet.

Användningen av fossila bränslen måste minska med 90 procent till år 2050, enligt rådet, för att inte koldioxidhalten i atmosfären ska överstiga 450 ppm, den nivå som FN:s klimatpanel bedömer inte får överskridas för att effekterna inte ska bli katastrofala.
– I de flesta politiska sammanhang talar man om 60-procentiga minskningar, vilket inte räcker. Det kan hända att 90 procent inte heller räcker.
Vad händer annars?
– Det är väldigt svårt att förutse, men James Lovelock – brittisk klimatförändringsvetenskaps nestor, han är 88 år nu och formulerade Gaia-hypotesen, en mycket framstående man – har nyligen talat om att 80 procent av världens befolkning är utraderad år 2100. Det är den sortens scenarier han talar om[1].
Tanken svindlar.
Läkare måste engagera sig i klimatfrågan, anser han. Det följer av läkaretiken. Läkare har alltid värnat om människors hälsa, och enligt Storbritanniens läkaretiska regler, Good Medical Practice, är det numera läkares uttryckliga plikt att skydda och främja sina patienters hälsa och den allmänna folkhälsan. Och det finns två stora hinder för hälsa, resonerar han. Dels klyftan mellan världens rika och fattiga, dels effekterna av klimatförändringen. Tillsammans skapar de en ond cirkel som är extremt skadlig för människors hälsa. Trycket på sjukvården kommer att öka, och kapaciteten att över huvud taget erbjuda vård kommer att påverkas betydligt, menar han.
Dessutom, skulle ett samhälle där vi, i enlighet med Gandhis »living lightly on the earth«, använder vår egen energi mer och tär mindre på jordens resurser, ha enorma hälsovinster för alla, menar han.
– Det betyder förmodligen minskad förekomst av fetma, hjärtsjukdomar, och diabetes, och det skapar också blomstrande närsamhällen om man går eller cyklar till affären och i sitt grannskap.

Det som rådet föreslår är ett ramverk kallat Contraction and Convergence, eller Minskning och utjämning, som formulerats av Aubrey Meyer och Global Commons Institute [2].
Det handlar om att räkna baklänges hur mycket fossila bränslen som kan brännas om man vill minska utsläppen till år 2050.
Den framräknade mängden fördelas sedan jämnt över alla individer på klotet. Med en gradvis nedtrappning skulle en personlig årsranson på sikt motsvara kanske 1–1,5 ton koldioxid. Det är en dryg tiondel av snittet i Storbritannien i dag, omkring en knapp femtedel av svenskens utsläpp på 6 ton och dubbelt så mycket som en bonde i Tanzania släpper ut, enligt Stott.
Den som förbrukar mindre än sin ranson skulle kunna sälja överskottet. På så vis skulle resurser överföras från rik till fattig, och alla skulle få incitament, och råd, att röra sig mot alternativa energikällor.
Finns det något förslag till hur detta system skulle kunna fungera i praktiken?
– Ramverket är klart. Den praktiska tillämpningen, hur man fördelar utsläppsrätter, finns det idéer om, men de måste arbetas på mer. Min syn på detta är att jag är doktor, jag är inte ekonom eller byråkrat, och det finns miljoner människor som ägnar sitt liv åt att fundera på hur saker bör implementeras. Mitt ansvar är att uttrycka vad som behöver göras, säga att det finns en mekanism för det, att vi har vissa idéer om hur det kan göras, men andra får göra det de är bäst på.
Tror du att det går att få med sig världens läkare på detta?
– Doktorer kan enas kring den dubbla principen att begränsa koldioxidutsläppen och föra över resurser.
– Jag är inte ideologiskt bunden till Contraction and Convergence, men jag har inte hört om någon bättre, och tills jag gör det ska jag fortsätta säga att det är det bästa som står till buds, och det är det som de som skriver på deklarationen håller med om. Men ärligt talat, troligtvis vet inte alla som skriver under vad det innebär, tillägger han.
Innan det är dags för klimatmötet i Köpenhamn 2009 ska rådet sprida sitt budskap både vid G8-mötet i Japan i sommar och vid FNs klimatmöte (COP) i december i år i Poznan, Polen. Rådet har kontakt med de brittiska förhandlarna och hoppas få med sig den brittiska regeringen inför Köpenhamn. Till Bali-mötet skickade de ett upprop från rådets medlemmar.
– Vi ska göra samma sak inför G8 och inför COP i år, och vi ska förstärka vår röst genom att samla allt fler inför Köpenhamn. Och vi är väldigt angelägna om att få ett mer internationellt perspektiv.

Än så länge har 30 organisationer, tre tidskrifter samt 80 personer skrivit under rådets deklaration.
– Inte så många, konstaterar Robin Stott.
Men anslutningen i Storbritannien är imponerande, tycker han. Många kungliga sällskap, till exempel The Royal Academy of Medicine, har skrivit på, vilket är »utan att gå in på inrikespolitik en ovanlig händelse«. Och nio av de 30 institutionerna är från andra länder. Så han tycker ändå att de lyckats förvånansvärt bra på kort tid.
– Vi har inga eller väldigt lite pengar. De resurser vi har är engagerade personer som arbetar med det här. Vad vi inte har än är en internationell grupp. Nyckelområdet som vi inte kommit in i än är sjukvårdsprofessioner i tredje världen, Indien, Afrika.
– Vi förmodar att sjukvårdens professioner har en oproportionerligt stor möjlighet att påverka beslutsfattare. Vi vet också att de har väldigt bra nätverk. Läkare i Sverige tillhör samma nätverk som läkare i Storbritannien, Europa och Kenya.
Sveriges läkarförbund har beslutat att skriva på.
– Det var roligt!
Organisationer och personer som ansluter sig åtar sig också att följa aktionsprogrammet i fem punkter.
För till exempel Läkarförbundet innebär det, för det första, att informera om klimatfrågan, dess konsekvenser, vad som behöver göras och hälsovinsterna med det.
– Det andra som institutionen kan göra är att reducera sitt eget koldioxidutsläpp och förmå läkare och andra som verkar i sjukvården att minska sina egna utsläpp och utsläppen i de organisationer som de arbetar i.
– Det tredje är att påverka den svenska regeringen, i alla dessa frågor, särskilt i fråga om ett post-Kyoto-avtal enligt Contraction and Convergence.
– Vi kommer att använda Läkarförbundets röst i vår kamp och vice versa.
Det handlar också om att mobilisera de internationella nätverken, till exempel vid konferenser, använda de medicinska föreningarna och sällskapen, knyta nya kontakter som kan föra handlingen framåt.
Varken World Medical Association (WMA) eller CPME, läkarorganisationen på EU-nivå, är med i rådet.
– Vi försöker involvera dem. Det kräver tid och energi och kontakter. Om Sveriges läkarförbund vill hjälpa oss med det så skulle det vara underbart. Vi behöver all hjälp vi kan få med att internationalisera det här.
Till sist gäller det att sprida budskapet brett, till yrkesgrupper utanför sjukvården.
– I Storbritannien är vi särskilt länkade till arkitekterna.
Bör medlemmar sluta flyga?
– Hahaha, jag antar att det korta svaret är ja. Men för att vara tydligare. Om vi har en ranson, och jag tänker kalla det så, så kan du använda den som du vill.
Räcker den?
– Om du minskar din övriga användning, om du skaffar elbil, isolerar huset, äter ekologiskt och lokalt producerad mat, blir vegetarian, ändrar ditt liv i hälsosam riktning, så kan du kanske ha tillräckligt med koldioxid för att flyga.
Hur långt då?
– En tur- och returresa till USA är 1,5 ton.
Då kan man alltså inte göra något annat?
– Korrekt. Det är en väldigt svår fråga. Jag förstår att vi inte omedelbart kommer att sluta flyga. Men vi måste förstå flygandets konsekvenser, och det finns massor av sätt att minska behovet av att flyga. Europa kan man lätt resa runt med tåg.
– I framtiden bör normen, inte undantaget, vara videokonferens.
Även för stora konferenser?
– Ja. Och vad lär sig läkare egentligen på konferenser? Inte mycket. Men det är roligt, man åker till trevliga ställen och träffar trevliga människor. Och att träffa folk är det svåraste att hitta andra sätt för.
Läkare har bra nätverk?
– Ja precis, så det måste oundvikligen bli lite resande.
– Vad jag har sagt till mig själv, och det är kanske ett sätt att komma undan, är att jag tillåter mig en långdistansflygning om året, och det ska vara i arbetet, inte för nöjes skull. Jag är 65 nu, jag har rest jorden runt.
Robin Stott har mätt sina egna utsläpp i 15 år, och de har varierat mellan 9 och 16 ton per år. Förra året var de 9,5 ton.
Om du hamnar i en diskussion i de här frågorna, vad rör det sig om då?
– De flesta håller med intellektuellt men kan inte ändra sig känslomässigt. Till exempel när det gäller att flyga. Till och med jag, jag flyger fortfarande.
Vad kan du säga till folk som håller med men inte ändrar sina vanor?
– Det är svårt. Det har varit en dramatisk förändring. Jag talade om de här sakerna redan för tio år sedan. Folk var välvilligt inställda men helt oengagerade. Nu är folk åtminstone engagerade.
En del säger att det man gör personligen inte spelar någon roll, att det krävs mycket större åtgärder?
– Min åsikt är klar. Om vi säger till Kina att sänka sina utsläpp medan vi bara fortsätter att släppa ut då tappar vi greppet. Så vi måste göra det själva och i våra egna länder. Vi har ingen rätt att ha en pådrivande roll om vi inte gör något själva. Att göra det själv och få ens institutioner att agera, ger oss den moraliska rätten att driva frågan. Punkt.

Läs även följande artiklar i LT nr 15
Aktörer i klimatfrågan Aktuellt
Läkarförbundet agerar i klimatfrågan Aktuellt
Sjukvården måste agera i klimatfrågan Aktuellt


Robin Stott gläder sig åt att Läkarförbundet går med i klimatrådet.