Det är »hög tid« att se över riksdagens så kallade prioriteringsriktlinjer, konstaterade Socialstyrelsen för snart ett år sedan. Men regeringens svar låter vänta på sig.
– Det är en jätteviktig fråga, vi arbetar med den och kommer att återkomma, säger Tobias Nilsson, politiskt sakkunnig hos socialminister Göran Hägglund.
Det behövs »en genomgripande översyn och omarbetning av rådande principer för prioritering«, skrev Socialstyrelsen i sin analys och stödde sig på en kartläggning gjord av Prioriteringscentrum i Linköping på uppdrag av Socialstyrelsen.
Uppdraget att föreslå åtgärder hade Socialstyrelsen fått av den förra regeringen, som i sin tur fått bakläxa av Riksrevisionen 2004. Revisionen hade på eget initiativ granskat vad riksdag, regering och myndigheter gjort för att riktlinjerna skulle användas. Kritiken var hård, både mot själva utformningen av prioriteringsriktlinjerna och motatt riksdag och regering inte följt upp hur de fungerat.
Och förra året konstaterade även Socialstyrelsen att dagens riktlinjer inte fungerar, de är svåranvända och svårtolkade.
De behöver ses över, kostnadseffektiviteten måste skärpas, de fyra prioriteringsgrupperna bör tas bort helt eller omarbetas kraftigt och regionala och lokala kompetenscentrum behövs för prioriteringsarbetet.
Dessutom ger riktlinjerna inte tillräckligt stöd för nedprioriteringar. Framtida ransoneringar blir oundvikliga och huvudmän, professioner och patienter är dåligt förberedda för en sådan utveckling.
Därför behöver riktlinjer också kompletteras med kriterier och principer för »begränsningar av det offentliga åtagandet«, ansåg Socialstyrelsen. Hur regeringen ställer sig till denna specifika uppmaning som rör bortval, det kan Tobias Nilsson inte heller svara på i dag.
– Vi kommer inte att ta fram en Östergötlandslista. Det är huvudmannens uppgift. Men vi kan ge rätt underlag för huvudmannen (landsting/kommuner) att göra prioriteringar genom att stödja Prioriteringscentrum.
Prioriteringscentrum får ytterligare 1 miljon kronor i Dagmaröverenskommelsen för att sprida kunskap om de nuvarande riktlinjerna, säger han. Trots att just Prioriteringscentrum efterfrågar förändrade riktlinjer.
Apropå oviljan hos den borgerliga majoriteten i Östergötland (se artikel intill) att välja bort åtgärder, säger han:
– Jag förstår att de drar sig. Det är delvis en medicinsk bedömning, dels en ekonomisk bedömning och den har politikerna ansvar för. Och det gör frågan så svår. Båda sidor vill ha vägledning från den andra.
Finns samma ovilja hos regeringen?
– Det skulle jag inte säga. Men det är oerhört lätt att hamna fel, det visar exemplet i Östergötland 2003, men vi vill inte abdikera.
Är det lättare att tala om tillgänglighet än bortval?
– Absolut, men det är inget som fungerar i längden. Vi vet att prioriteringar blir allt viktigare.
För exakt elva år sedan, den 16 april 1997, tog riksdagen beslut om vilka principer som ska ligga till grund för prioriteringar i sjukvården.
Det handlar om den etiska plattformen med människovärdesprincipen, behovs-/solidaritetsprincipen och kostnadseffektivitetsprincipen. Därtill kommer en rad riktlinjer samt prioriteringsgrupperna I–IV, från bland annat »vård av livshotande akuta sjukdomar« till »vård av andra skäl än sjukdom och skada«.
Principerna skulle möjliggöra öppna prioriteringar som kunde diskuteras i befolkningen.
I dag görs systematiska prioriteringar inom vissa områden. Ett exempel är Läkemedelsförmånsnämndens arbete, ett annat är Socialstyrelsens nationella riktlinjer sedan 2004 inom en handfull områden, bland annat hjärtsjukvård och vissa delar av cancervården. Det gäller alltså vertikala prioriteringar. Men öppna horisontella prioriteringar, alltså mellan verksamhetsområden, saknas fortfarande, enligt Socialstyrelsen.
Dessutom saknas organisatoriska former för prioriteringsarbete i landsting och kommuner.
– Prioriteringsriktlinjerna har fått väldigt begränsat genomslag. Vi har lång väg kvar till öppna tydliga prioriteringar, säger Jan Larsson, biträdande chef för Socialstyrelsens enhet för nationella riktlinjer.
Publicerad:
Läkartidningen 16/2008
Lakartidningen.se
