I samband med villkorlig frigivning ska män som är dömda för sexbrott mot barn åläggas läkemedelsbehandling för att slå ut sexdriften, så kallad kemisk kastrering. Det kräver Yvonne Andersson, riksdagsledamot för kristdemokraterna, efter mordet på tioåriga Engla.
– Jag hade bestämt mig innan för att gå ut med det här förslaget nästa gång det skedde ett övergrepp, säger hon. Det handlar om att skydda barnen till varje pris. Enbart beteendeterapi har visat sig otillräckligt, men det har inte varit »comme-il-faut« att tala om biologiska metoder.
Yvonne Andersson ska lämna in en motion om detta i riksdagen i höst, och säger sig ha sitt partis stöd för att lyfta frågan. Liknande förslag har väckts flera gånger tidigare av kristdemokrater och moderater, men utan framgång.
De experter Läkartidningen talat med gör emellertid tummen ner för Yvonne Anderssons förslag.
– Obligatorisk kemisk kastrering låter som en kraftfull åtgärd, men i själva verket är den illa genomtänkt. Det säger docent Stefan Arver, chef för Centrum för andrologi och sexualmedicin vid Karolinska Universitetssjukhuset I Huddinge.
Det som brukar kallas kemisk kastrering är behandling med läkemedel som sänker aktiviteten av manliga könshormoner. I Sverige används oftast cyproteron, en anti-androgen som både minskar produktionen av testosteron och blockerar androgenreceptorer. Effekten blir att den sexuella driften och förmågan minskar eller slås ut helt. Vanliga biverkningar, förutom feminisering, är trötthet, benskörhet och depressioner.
Sådan läkemedelsbehandling kan fungera bra på vissa patienter i vissa skeden av behandlingen, säger Stefan Arver:
– En person med stark tvångsmässig sexualitet kan på så sätt få hjälp att återta kontrollen. Men alla våldtäktsmän drivs inte av stark sexualitet. Och ska personen långsiktigt kunna hantera sina impulser behövs oftast också KBT-baserad psykoterapi.
– Behandling med hormonmodifierande läkemedel kräver dessutom att patienten är motiverad, eftersom det är lätt att upphäva effekten genom att ta anabola steroider.
Redan i dag kan villkorlig frigivning kopplas till föreskrifter om att följa ett behandlingsprogram, påpekar Stefan Arver. Men vilken behandling som behövs i det enskilda fallet måste professionen få avgöra, anser han.
Det stora problemet är emellertid att de flesta sexbrottslingar som släpps från fängelse i dag inte får någon behandling alls. Det säger rättspsykiatern Eva-Marie Laurén, som har stor erfarenhet av att utreda och behandla pedofiler som begått sexbrott mot barn:
– Har de tur har de fått gå ROS-programmet, en KBT-baserad gruppterapi, på anstalten. Men när de kommer ut är uppföljningen ofta dålig.
– För att råda bot på det krävs en rejäl satsning på utbildning inom detta område, för personal i både frivården och psykiatrin. Många psykiatrer har i dag dålig kunskap om hur man kan använda exempelvis hormonläkemedel.
Sådana läkemedel har en plats i behandlingsarsenalen, anser Eva-Marie Laurén. Men att tvinga dem på patienter är varken etiskt korrekt eller effektivt, säger hon:
– Jag har inte sett något stort behov av tvång bland mina patienter. När de väl är inne i behandling accepterar de ofta de åtgärder vi föreslår. Men det är viktigt att motivera dem för behandling – motivationsarbetet bör starta redan på anstalten.
En del av sexbrottslingarna på svenska fängelser genomgår ROS-programmet eller får motiverande samtal, men långtifrån alla. Hormonmodifierande läkemedel används nästan inte alls i fängelserna i dag. Martin Grann, professor i psykologi och kriminalvårdens forskningschef, vill öppna för en ökad användning:
– Det har funnits ett ideologiskt motstånd mot läkemedel som vi bör kunna lämna bakom oss, säger han. Jag tycker vi ska titta på hur vi ska kunna använda de här läkemedlen för vissa sexbrottslingar, i kombination med annan behandling.
– Men det vore fel att tvinga någon. Man måste vara motiverad för att det ska fungera, inte minst för att biverkningarna är så kraftiga.
