Den svenska katastrofstödstyrkan prövades för två år sedan under krisen i Libanon. Totalt 77 läkare och sjuksköterskor var på plats i Libanon, Cypern och Syrien och dessutom personal från Räddningsverket, polisen, Röda Korset, Rädda Barnen och Svenska kyrkan, för att undsätta civila som fastnat i kriget mellan Israel och olika fraktioner i Libanon.
Läxan därifrån är att de medicinska behoven var begränsade och att landet är välförsett med välutbildade läkare med utmärkt utrustning. Vad som behövdes var mediciner, och dessa kunde beställas på morgonen för att flygas ner under eftermiddagen.
– Folk blev hemflugna och till och med hemkörda till dörren. Frågan är hur mycket folk kan förvänta sig, undrar bland andra kirurgen och katastrofforskaren Johan von Schreeb, IHCAR, Karolinska institutet, som undrar var skiljelinjen går mellan försäkringsbolagens och Socialstyrelsens uppdrag.
–Försäkringsbolagenhar ett gediget kunnande, och vi som jobbar med katastrofmedicin måste ha ett förhållande till de begränsade resurserna, säger von Schreeb med erfarenhet bland annat från jordbävningar i Iran 2003 och Pakistan 2005.
– Utnyttja lokal medicinsk kunskap i medelinkomstländer. Inte en enda svensk dog under tsunamin av brist på sjukvård. Det handlar om att man kommer för sent för att rädda liv, fortsätter Johan von Schreeb.
– Inte heller dyra investeringar i intensivvårdsflyg eller fältsjukhus är kostnadseffektiva. I en idealsituation hade de kanske varit bra. Men ofta kommer man för sent fram för att rädda liv.
Han får medhåll från Louis Riddez, överläkare, Trauma- centrum, Karolinska Universitetssjukhuset.
– Det finns en risk att det blir för lite katastrofmedicin och för mycket katastroforganisation.
