Från och med i höst blir landstingen operativa i den stödstyrka som Sverige successivt byggt upp efter flodvågskatastrofen i Sydostasien julen 2004, då 543 svenskar omkom och omkring tre gånger så många skadades. Cirka 20000 svenskar uppskattas ha befunnit sig i området.
– Det har tidigare inte varit möjligt för sjukvårdspersonal att arbeta utomlands med landstinget som huvudman, det har bara varit möjligt inom biståndsverksamhet, säger Åsa Molde, Socialstyrelsens enhet för krisberedskap, där hon snickrar på ramarna för den medicinska delen av den nationella stödstyrkan.
Stödstyrkan är ett samverkansprojekt mellan myndigheter och ideella organisationer: Socialstyrelsen, Rikspolisstyrelsen, Röda Korset, Rädda Barnen och Svenska kyrkan, under ledning av Räddningsverket, som 1 januari läggs ned för att tillsammans med Krisberedskapsmyndigheten och Styrelsen för psykologiskt försvar bilda »Myndigheten för samhällsskydd och beredskap«.
Sex landsting blir enligt lag skyldiga att upprätthålla katastrofpooler om sjukvårdsgrupper bestående av en läkare och två sjuksköterskor (se artikel nedan). Övriga landsting kan engagera sig i den internationella katastrofberedskapen om man vill.
– Uppdraget är att vi får en fast pool av medicinsk personal som med kort varsel kan åka på utlandsuppdrag, säger Åsa Molde, som själv ingår i den medicinska expertgrupp om tio läkare, varifrån två läkare hämtas för att göra en första bedömning tillsammans med insatschef och logistiker och två poliser i händelse av katastrof eller olycka.
– Landstingen kan nu bidra till stödstyrkan genom att ställa samman grupper om en läkare och två sjuksköterskor som står »standby«. Med endast några timmars varsel ska de kunna åka iväg. Tre landsting med totalt tolv medicinska lag är i dag utbildade och klara, berättar Åsa Molde.
Stödstyrkan ska hjälpa utlandsmyndigheten – ambassaderna, konsulaten och honorärkonsulaten – att i en nödsituation ta hand om medborgare. Räddningsaktioner sätts in vid katastrofer och olyckor där många svenska medborgare finns på plats, till exempel spanska solkusten, Grekland, Turkiet och i Thailand.
Tänkta scenarier är ett vulkanutbrott på Island eller Kanarieöarna, eller en industri-olycka motsvarande Bhopal i Indien 1984, eller att en bergvägg i Norge rämnar och dränker bebyggelse eller hela byar och städer i de norska fjordsamhällena.
Det senare scenariet är något som riskbedömare förutser kommer att ske inom »rimlig tid«, och som vi fick en föraning om när en hel fastighet trycktes ihop i den norska staden Ålesund i slutet av mars.
Däremot är det osäkrare hur en stödstyrka kommer att agera i händelse av ett kärnkraftsverkshaveri eller en pandemi.
– Vid en pandemi är det kanske bäst att skicka Tamiflu och att de sjuka får ligga på landets egna sjukhus och kräkas färdigt, spekulerar Åsa Molde, som i stort säger sig vara nöjd med den nya lagen, som nu vidgar den medicinska kompetensbasen.
– För den medicinska personalen tycker jag det viktiga är att det uttryckligen står att det är medicinska prioriteringar som gäller. Det står inte att man bara ska ta hand om svenskar. Och det är viktigt, även om själva beslutet om man ska åka grundas på att många svenskar är drabbade.
En rundringning visar att det var lite si och så med den saken vid de svenska insatserna efter tsunamin julen 2004.
– Väldigt många gjorde otroliga insatser, men ibland gjordes det skillnad på folk och folk. Det fanns initialt också ett övernit att hålla på de konsulära reglerna, i linje med att Sverige skärper kraven på medborgarnas eget ansvar, säger Åsa Molde.
Var går gränsen för vad medborgare förväntar sig och vad som är möjligt?
– Människor har i dag stora krav och förväntningar på myndigheter. Men vad betyder »många svenskar« – två, fem eller tio? Det finns ingen definition. Grundinställningen är dock att man hellre åker en gång för mycket än en gång för lite. Men man kanske inte behöver ta ner 50 man.
Däremot kommer det inte att bli några räddningsaktioner i konfliktområden.
Resenärer är skyldiga att ha uppsikt över UDs aktuella rekommendationer, vilka platser UD avråder från att åka till. Till exempel undsattes inte det par som efter sin semester i Dubai tog sig in i Somalia och kidnappades.
Upprinnelsen till den i dag totalt cirka 180 personer stora stödstyrkan – som ska sättas in och dimensioneras utifrån behov – är erfarenheterna av tsunamin. Räddningsverket fick redan februari 2005 i uppdrag att »stödja utlandsmyndigheter och nödställda i en situation där många människor med hemvist i Sverige drabbas av en allvarlig olycka eller katastrof i utlandet«.
Vid utvärderingen som följde på insatserna efter tsunamin, och av landets krisberedskap, lyfte expertrapporter från 2005 års katastrofkommission (»Sverige och tsunamin – granskning och förslag«) också en ny typ av kriser, som är geografiskt obegränsade, som till exempel terrordåd. »Vad som krävs för att hantera sådana kriser är en hög grad av samordning mellan alla de administrativa instanser som blir involverade i hanteringen.«
Anser du att insatserna efter tsunamin har fått onödigt mycket skäll?
– Jag var ju själv utsänd efter tsunamin som stödpersonal. Det var en mycket stor insats, och Sverige var kvar länge. Det fanns inget annat land som hade tillnärmelsevis så mycket hjälppersonal på plats. Jag fick personliga förfrågningar från Holland, Storbritannien och Sydafrika om att bistå deras medborgare, berättar Åsa Molde som själv blev varse jordbävningen via nyhetskanalerna BBC och CNN.
– Jag ringde till Röda Korset och erbjöd mina tjänster. Däremot tänkte jag inte alls på att det skulle kunna vara svenskar drabbade, berättar Åsa Molde.
– Allt det vi sysslar med är en effekt av det som hände efter tsunamin, att man inte var nöjd med vad som gjordes då. Nästa gång vill vi vara bättre förberedda när det händer något.
I expertrapporten från 2005 nämns att thailändska myndigheter dröjde med att ge svensk katastrofpersonal inresetillstånd. Till skillnad från i krig och konflikt kommer stödstyrkan att arbeta i medel- eller höginkomstländer, med väl utvecklad hälso- och sjukvård (se ruta).
– Man måste då komma ihåg att vi inte har automatiskt rätt att jobba i ett annat land. Det var inte bara att åka in i Thailand, det förutsätts att man har värdlandets tillstånd för att få komma in med stödinsatser. Den svenska utlandsmyndigheten, ambassaden, måste tillsammans med värdlandets myndigheter klargöra vad vi som utomstående får göra: Får vi verka i landet, och vad får vi i så fall göra? Besöka sjukhus, eller till och med arbeta vid sjukhusen?
Åsa Molde gör ett tankeexperiment utifrån en bussolycka på riksväg 70 som inträffade i början av året, där en av två kolliderande bussar var en rysk turistbuss. 21 ryssar fick vård efter att i trafikolyckan ha skadats i varierande grad.
– Inte skulle svenska myndigheter tillåta att en rysk katastrof-stödstyrka skulle komma in på de svenska sjukhusen och ta hand om barnen?
Vem för de diskussionerna?
– I första hand är det ambassaderna, ambassadören eller motsvarande. Sedan om de behöver medicinsk hjälp, och det kan man behöva i specifika frågor, då är det vi i bedömningsgruppen som rycker in. Vi kan hjälpa ambassaderna med att ställa de relevanta frågorna – om vad vi får göra: Får vi titta på det? Får vi till och med arbeta på sjukhusen? Får vi operera folk? Eller vill ni bara ha hjälp med utrustning och kanske mediciner? Eller med evakuering?
Vem fattar beslut att nu kör vi?
– Det är Utrikesdepartementet. Den svenska beskickningen närmast katastrofen gör den första bedömningen av situationen. Ambassad, konsulat eller honorärkonsulat kontaktar UD hemma om det finns många svenskar i området som behöver hjälp. UD kontaktar regeringen, som ber Räddningsverket att dra igång. Det är Räddningsverket som står för själva organisationen. Sedan har vi övriga medverkande myndigheter, Socialstyrelsen och Rikspolisstyrelsen, självständigt ansvar. Vi kan bestämma om vi vill vara med eller inte. Men ber UD om hjälp, så förutsätts vi självklart ställa upp, säger Åsa Molde.
– Socialstyrelsen kallar i sin tur in hälso- och sjukvårdsgrupper från vissa utpekade landsting, men rekryterar inte individer. Landstingen har fått direktiv, och hittills har framför allt kirurger, narkosläkare och någon akutläkare rekryterats, säger Åsa Molde.
– Vi vill ha folk som har »akutinställningen«, som kan fatta snabba beslut och göra saker akut. De ska vara specialister och ha yrkeserfarenhet. Vi ser också gärna att de har erfarenhet av att arbeta utomlands.
Är det ett krav?
– Nej, det är ett önskemål. Under Libanonprocessen (kriget i Libanon juli 2006, se artikel intill), lärde vi oss hur viktigt det är att ha med folk som är utbildade och tränade. Att inte bara plocka de entusiastiska som gärna vill vara med. Som doktor tror man att man ska ner och rädda liv. Men ofta handlar det snarare om kommunikation, att skapa goda kontakter med sjukhusdirektörer, att utverka tillstånd för det ena och det andra. Och att trösta.
»Katastrofer har den egenheten att de alltid är oväntade«, säger Åsa Molde som i stort är nöjd med den nya lagen, som nu vidgar den medicinska kompetensbasen. Foto: Göran Segeholm
