Öppen psykiatrisk tvångsvård ska användas både inom allmänpsykiatrin och i den rättspsykiatriska vården. Vårdformen är tänkt för patienter som behöver tvångsvård men som inte längre behöver slutenvård. Öppen psykiatrisk tvångsvård ska användas i stället för långa permissioner. Motsvarande vad som gäller under en permission ska patienten följa vissa regler, till exempel hålla personkontakt, ta mediciner eller avstå från alkohol och droger.
Fredrik Åberg, psykiatriska kliniken vid Sjukhuset i Varberg och ledamot i Läkarförbundets centralstyrelse, är försiktigt positiv till den nya lagen.
– Den nya lagen kommer att göra vården bättre för vissa patienter, även om det inte rör sig om någon stor patientgrupp, kommenterar Fredrik Åberg. Dessa patienter är ofta nära en behandlingsallians i så måtto att de till exempel accepterar att ta sin medicin eller ha öppenvårdskontakt under protest, så länge det är tydligt att någon annan bestämt vad som ska ske och med visst hot om att det blir aktuellt med tvång om man inte sköter behandlingen som tänkt.
– Patienten tar emot vården »eftersom lagen säger det«, och för några få patienter kan det vara en bra sak. Man kan så att säga samarbeta utan att vara överens.

Chefsöverläkare ansöker om vården och en allmän förvaltningsdomstol fattar beslut. Till ansökan om psykiatrisk tvångsvård respektive öppen rättspsykiatrisk vård fogas en samordnad vårdplan, som chefsöverläkaren ansvarar för men som ska upprättas gemensamt av kommunal och landstingsdriven verksamhet. Av denna ska patientens behov av insatser från hälso- och sjukvården respektive socialtjänsten framgå samt vilken enhet vid landstinget, kommunen eller annan huvudman som ansvarar för de planerade insatserna. Vårdplanen ska även ge besked om vilka beslut som kommunen har fattat för att tillgodose patientens behov.
Planen följer patienten, och vid en ansökan om fortsatt öppen psykiatrisk tvångsvård eller öppen rättspsykiatrisk vård ska en uppföljning av den samordnade vårdplanen lämnas in. Lagen tvingar alltså till samarbete, vilket Fredrik Åberg tycker är en fördel.
– Det finns incitament för både kommuner och landsting att genomföra vårdplanerna. Om planeringen inte görs ordentligt, blir detta ett problem för både kommun och landsting. Kommunen ska i så fall ge sin service till någon som är i dåligt skick för samarbete till följd av utebliven behandling. Man klarar till exempel inte att sköta sitt boende utan psykiatrisk behandling, menar Fredrik Åberg.
Generellt kommer kommunernas ekonomiska börda sannolikt att öka något, tror Fredrik Åberg.
– Det skulle ju i så fall strida mot finansieringsprincipen. Men ur principiell synvinkel handlar detta om samhällets allra mest utsatta människor. Finns det inte pengar för dem, då undrar jag vad det finns pengar för.

Kenth Persson, psykiater vid Karsuddens sjukhus, är mer pessimistisk, bland annat på grund av socialtjänstens och vårdens olika förhållningssätt till tvång men också på grund av samhällssituationen i stort.
– Socialtjänsten är väldigt främmande för tvång. I praktiken kommer vi inte att få ut fler patienter än i dag. Tvärtom kommer det att bli svårare att få ut patienterna. Det skapas inte fler bostäder eller bättre arbetsmarknad för att vi får en ny lag.
På Sveriges Kommuner och Landsting noterar man att lagen är komplicerad.
– SKL och Socialstyrelsen har tillsammans anordnat sex konferenser om den nya lag-stiftningen, och det har då visat sig att den inte är helt enkel att tolka. Samtidigt har vi aldrig tidigare varit så väl förberedda på en ändring i tvångslagstiftningen som denna gång. Kommunerna har tillförts cirka 150 miljoner per år i 2,5 år 2007–2009, säger Ing-Marie Wieselgren, handläggare på SKL.