Det gav mig den styrka som jag behövde i ett känsligt läge. Och det utvecklade sig till något fantastiskt som jag aldrig hade fått uppleva annars, säger han.
Det här är hans berättelse.
Det hela utspelade sig för ungefär tio år sedan. Johan arbetade då på en liten vårdcentral med tre läkare. Där hade han varit i tjugo år. När han kom dit hade vårdcentralen haft en lång period av vikarier. Johan var med och byggde upp den medicinska verksamheten.
– Det var väldigt spännande och det blev framgångsrikt.
Så småningom började han varva arbetet som distriktsläkare med akademiskt arbete. Men allt eftersom hans kompetens ökade blev han ett hot för chefen på vårdcentralen. Det förstod han först senare.
Underliga saker började hända.
– Först kände jag mig nedslagen. Jag har alltid varit i miljöer där jag trivts och där folk trivts med mig, så jag förstod ingenting.
Han kallar det för »smutsiga trick«, »lite underjordisk verksamhet som inte tålde dagens ljus«. Det gjordes till exempel hemliga registreringar av hur lång tid ronden tog. Bland personalen, som troligen inte vågade annat, utsågs »rapportörer«. För Johan, som var omsorgsfull, tog ronden kanske en kvart, tjugo minuter längre.
Under en period arbetade Johan två veckor på universitetet och två veckor på vårdcentralen.
– En vecka hade de strukit alla mina patienter i lönndom. När jag tog upp frågan var det »ett missförstånd«. De stod inte för det och jag började tvivla på mig själv. För mig är sanning grunden för allt, och jag var i ett läge där jag märkte att det inte fanns några sanningar längre. Det var en unik och obegriplig situation.
– Det kändes som om marken rämnade under mina fötter. Det var väldigt sårande.
– Min kollega blev också utsatt, eftersom han inte var lojal med ledningen.
Johan försökte få gehör högre upp i sjukvårdsledningen, men där hade vårdcentralschefen redan förankrat sig.
– Det var en förfärlig kris. Det fanns inga sanningar och man blev inte lyssnad till högre upp, för det var redan intecknat där.
När det var som värst träffade Johan en av sina gamla distriktsläkarvänner på ett distriktsläkarmöte. Vännen såg att det inte stod rätt till.
– Han petade lite på ytan och då brast det för mig. Jag hade inte pratat med andra än min familj. Jag skulle fara hem. Han sa »Jag lämnar inte dig så här. Nu kommer du hem till mig och min fru, så stannar du över natten och så får vi prata.«
Det ledde till att Johan fick kontakt med Birgit i det kollegiala nätverket.
– Min kollega tog kontakt med Birgit. Han hade varit fackligt aktiv och kände till nätverket. På morgonen hade han ordnat så att jag kunde åka vidare till Birgit. Det var då jag kom i kontakt med den fantastiska styrka som finns i detta nätverk. Vi satt en halv dag och vände och vred på situationen.
– När jag träffade Birgit var jag i en situation där jag tvivlade på mig själv. Det var precis rätt ögonblick och rätt person. När det var som bräckligast mötte jag någon som trodde och förstod mig. Det var mycket tack vare hennes lyssnande som jag kom på fötter. På något sätt fick jag en bekräftelse på det som jag inte kunde få från chefen och sjukhusdirektören. Det blev en vändpunkt för mig. Sedan hade vi telefonkontakt av och till.
Kontakten med Birgit gav honom kraft att ta ett beslut. Han bestämde sig för att lämna vårdcentralen.
En arbetsmiljöutredning hade tillsatts med resultatet att chefen visserligen skulle sluta som chef, men ändå vara kvar på vårdcentralen.
– Då bestämde jag och den andra doktorn oss för att sluta. Det var väldigt smärtsamt för oss båda två, men vi såg det som enda utvägen. Vi lämnade en patientskara som vi var förtrogna med. Vi var väl omtyckta, kände alla patienters sociala och medicinska förhållanden.
Johan kom till den vårdcentral där han fortfarande är i dag.
– Det var som att komma från mörkaste mörker till ljusaste dag. Där fanns en fungerande ledningsfunktion.
Det nya jobbet i kombination med ett ökat engagemang på universitetet gör att han i dag kan säga att han har de bästa tänkbara arbetsförhållanden.
– Ur denna kris drog jag högsta vinsten. Det hade jag aldrig fått uppleva om jag hade stannat kvar på det förra stället. Nu har jag ett fantastiskt liv, omväxlande och inspirerande, med uppskattning från kolleger och från ledningen på båda ställena.
Även för hans kollega ledde det hela till en positiv utveckling.
Och sjukhusdirektören, som hade hållit vårdcentralschefen om ryggen, fick för övrigt lämna sin tjänst några år senare, berättar Johan.
Johan kan rekommendera andra att använda sig av nätverket.
– Ja, definitivt. Jag tror det är en oerhört viktig informell organisation. Jag kände inte själv till det.
Han tror att det är nödvändigt att kunna få hjälp av en kollega, någon som vet hur det fungerar i sjukvården och som också har klokskap, förmåga att lyssna, livserfarenhet och kunskap.
– Jag tror det är viktigt att det är någon som vet hur det är att arbeta som doktor.
»När det var som bräckligast mötte jag någon som trodde och förstod mig. Det var mycket tack vare hennes lyssnande som jag kom på fötter.« Illustration: Christina Heitmann
