Vid 45 års ålder tog Åsa Molde tjänstledigt från sin tjänst som överläkare och kirurg på Länssjukhuset i Kalmar och åkte på sitt första utlandsuppdrag. Det blev för Röda Korset till Etiopien senhösten 1990.
– Jag hade ett tremånadersuppdrag, men en vecka innan jag skulle åka hem, våren 1991, intogs vår stad av oppositionen. Vi blev genom det avskurna från alla förbindelser och kunde inte komma ut förrän kriget var slut tre och en halv månad senare. Vi hade under den tiden inga som helst förbindelser med yttervärlden. Jag kunde aldrig meddela min chef att jag inte kom hem som planerat, jag kunde inte meddela mina föräldrar att jag fortfarande levde och egentligen mådde bra.
Det blev rubriker och förmodligen viss uppmärksamhet i de operativa enheterna på rödakorskontoret. Men Åsa Molde åtog sig, mot vad hon ursprungligen planerat, ett andra uppdrag.
– Sedan hade jag ett motsvarande uppdrag i Afghanistan 1992, där jag skulle ha varit i fyra veckor, men det blev så farligt att vi inte kunde ta oss ut. Efter ytterligare tre veckor flydde vi.
Genève fick upp ögonen för den kvinnliga kirurgen från Skandinavien. Hon utsågs till medicinsk samordnare, med ansvar för all kirurgisk hjälp vad gäller både personal och utbildning, utrustning och information.
– De frågade mig om jag ville komma till huvudkontoret för Internationella rödakorskommittén, vilket jag nappade på. Under 1994–2001 gjorde jag oändligt många uppdrag, både som kirurg och som behovsbedömare, informatör och utbildare. Jag gjorde också fängelsebesök, bland annat i Tjetjenien och vid Abu Ghraib-fängelset i Irak under Saddamtiden.
När hon kom hem till Sverige 2002 började hon arbeta för försvaret som instruktör. I 3,5 år var hon bland annat med och utbildade utlandsstyrkor, eftersom erfarenheterna av Afghanistan var begränsade.
Hur är det att vara kvinna och kirurg?
– I fält har det inte varit något problem, inte ens under talibanerna, där jag jobbat flera gånger. Där handlar det mer om att man är en professionell, man kan mer än vad de kan, och man får lägga tyngdpunkten vid det och inte att man är kvinna.
Har du behövt jobba i burka?
– Nej, det har jag inte behövt göra. Vi hade diskussioner – sjal skulle det vara på sjukhuset. Men då sa jag: »Titta här, det går inte, här är blod, var och smuts. Jag kan inte gå med sjal här, det begriper ni väl?« Till slut kom vi överens om att jag skulle ha en operationsmössa.
Socialstyrelsen är Åsa Moldes fjärde arbetsplats på fyra år. Foto: Göran Segeholm
