Den vanligaste anledningen till kontakt med en lyssnande kollega är olika arbetsrelaterade problem.
– Det kan vara att man känner sig illa behandlad av arbetskamrater eller chefer. Det kan också vara chefer som känner sig motarbetade eller missförstådda, säger förbundets personalchef Inger Löfvander, som är ansvarig för samordning av nätverket och stöd, utveckling och utbildning av de kollegiala rådgivarna.
De flesta tidigare år har omkring 500 personer tagit kontakt med de kollegiala rådgivarna. Förra året, inför tioårsjubileet, var siffran bara 290.
– Har läkarna fått en annan syn på den egna sårbarheten? Det vore det bästa. Vi famlar bland förklaringarna, jag tror inte att arbetslivet har blivit lättare. Och det är ingen som tror att nätverket är onödigt.
Behovet av stöd, rent generellt, verkar inte heller ha minskat. Tvärtom. På förbundets medlemsrådgivning, som blivit mer lättillgänglig bland annat med ökade telefontider, har kontakterna ökat. Det kan ha avlastat nätverket.
Karin Rhenman, ombudsman på medlemsrådgivningen:
– Det kan vara så att vi har lyft en del av frågorna från det kollegiala nätverket. En hel del av samtalen som nätverket har haft tidigare har hamnat hos oss. Många samtal som vi får handlar om coachning. Vi kan lösa det arbetsrättsliga, men vi hänvisar också till det kollegiala nätverket när det verkar finnas behov av sådant stöd, säger hon.
– Och det är ju bara bra. Därmed får nätverket i större utsträckning ta emot det som nätverket är bäst på, säger Inger Löfvander.
Andra satsningar som förbundet har gjort kan kanske också ha bidragit till nedgången. Kanske har satsningen på patientsäkerhet förändrat synen på ansvarsärenden, funderar Inger Löfvander. År 2004 handlade 14 procent av nätverkskontakterna om stöd i ansvarsärenden. År 2007 var andelen endast 4 procent.
En avgörande faktor är förstås att nätverket är känt. Lokalföreningarnas engagemang är A och O, enligt Inger Löfvander, och engagemanget varierar.
– Läkarföreningarna måste puffa för nätverket. De som jobbar på kanslierna är viktiga personer och de är väldigt involverade, men alla lokalföreningar har inte kanslier.
Vad tycker då de som utnyttjat nätverket? Det får rådgivarna inte alltid veta. Samtalen hålls under tystnadsplikt, det görs ingen dokumentation och ingen uppföljning.
– Men i mina möten med rådgivarna är det alltid några som säger att de har blivit uppringda och fått återkoppling från personer som är nöjda med hjälpen. Och jag hör också i andra sammanhang folk som säger »Jag sökte hjälp i nätverket och jag är jätteglad för det stöd jag fick«, säger Inger Löfvander.
Tioårsjubileet firades på Ersta konferens den 5 maj i Stockholm och nätverket kommer att leva vidare. Kanske kommer det att utökas med något slags chatt-funktion på förbundets hemsida och den 2 oktober hålls den årliga introduktionsdagen för nya rådgivare på Läkarförbundet i Stockholm.
Även andra yrkesgrupper har sett nyttan av kollegialt stöd. Sedan Inger Löfvander byggde upp läkarnas nätverk 1998 har både Tandläkarförbundet och Veterinärförbundet startat egna nätverk, och då har de haft nytta av Läkarförbundets erfarenheter. Och i juni i år startade Vårdförbundet sitt nätverk Kollega till kollega.
Under 2007 togs 290 kontakter med nätverket. De fördelade sig så här på olika problemområden.
