– Jag känner mig väldigt hedrad och smickrad över priset, säger narkosläkaren Maria Kock-Redfors, på väg till Uppsala och årsmötet för Svensk Förening för Anestesi- och Intensivvård.
Den formella motiveringen till Maria Kock-Redfors utmärkelse är lång och mångordig. Men det är framför allt hennes fokus på relationer i det kliniska arbetet samt hennes arbete med att handleda, inspirera och stötta läkarstudenter som varit utslagsgivande. 2002 utkom hon också med en bok »Plötslig och oväntad död – att ta hand om anhöriga i akut kris« (Warnes förlag).
Maria Kock-Redfors har tidigare intervjuats i Läkartidningen om sina goda erfarenheter av att lämna en fast anställning till förmån för stafettande i mitten av 1990-talet. I en artikel från 2003 intervjuas hon utifrån sin bok, som tar upp hur akutsjukvårdspersonal kan stödja anhöriga i samband med plötsliga dödsfall. I boken och artikeln berörs också hennes engagemang för donationsfrågot. Osentimentalt förordar hon att vi i de årliga inkomstdeklarationerna kryssar för ja eller nej om vi själva önskar ta emot eller donera organ eller ej.
– Mycket av det som går under begreppet etik inom det kliniska arbetet handlar om kommunikationsproblem. Enligt Maria Kock-Redfors har studenter ofta en bra magkänsla innan system och rutiner hunnit fjärma dem. Maria Kock-Redfors använder dock hellre begreppet kommunikation än etiska problem när hon ska beskriva svårigheterna i det dagliga kliniska arbetet.
– Egentligen tror jag att vi har en etisk samsyn i sjukvården. Vi tror att vi har skilda uppfattningar, men i själva verket ser vi samma sak fast från olika perspektiv.
Inom akut- och intensivvården handlar etiska ställningstaganden ofta om vad man satsar resurser på. När bör vården avstås eller avbrytas?
– Inom akutsjukvården kan man förstås ibland diskutera om patienten ska föras till IVA eller inte, om den medicnska behandlingen av en multisjuk patient ska trappas upp med dialys, eller vården snarare bör avbrytas.
Maria Kock-Redfors förordar vårdkonferenser, så snart något går utanför rutinerna.
– Det kan låta pretentiöst med vårdkonferens. Men fler par ögon ser mer än ett par. Gruppen kan utgöra ett fruktbart bollplank, och ansvarig läkare kan känna sig mindre ensam i svåra beslut, säger Maria Kock-Redfors.
En timmes dialog där man når samsyn inom vårdlaget om att avstå eller avbryta livsupppehållande behandling kan bespara patienten och dess närstående onödigt lidande och spara intensivvårdsresurser. Bestämmer man sig för att fortsätta vården ger konferenen ofta hela gruppen ny energi.
