En negativ trend syns, allt färre AT-läkare löneförhandlar. I år är andelen läkare som löneförhandlat innan de påbörjat sin allmäntjänstgöring 22,8 procent, vilket kan jämföras med 23,1 procent 2007 och 26,7 procent 2006. Ett nedslående resultat, anser Sylf som står bakom rapporten med AT-rankningen.
Extra fokus har i år lagts på frågor om lön till AT-läkarna. Läkarföreningen har följt löneutvecklingen noggrant sedan 1 januari 2004 då lönetarifferna avskaffades och ersattes med lägstalön, samtidigt som rätten till individuell lönesättning infördes. Att så få AT-läkare löneförhandlar mer än fyra år efter införandet signalerar en enda sak: individuella löner fungerar inte för unga läkare.
– Jag är jättebesviken. Vi måste diskutera problemet med Sveriges Kommuner och Landsting. Många AT-läkare går på minimilön, många är frustrerade, de har ingen chef att gå till eller ens någon att förhandla med. På vissa universitetssjukhus skickas till och med informella brev ut om när och var man ska börja och vilken lön som gäller, säger Heidi Stensmyren, ordförande i Sylf.
Lönen är säkerligen också styrande för mångas val av AT-ort, tror Heidi Stensmyren.
Medelingångslönen i landstinget i Jönköping är 27 223 kronor (se Tabell 1) och både Höglandssjukhuset i Eksjö samt Värnamo sjukhus, som finns på årets prispall i AT-rankningen, har höga ingångslöner på 28582 kronor respektive 28720 kronor (se tabell 1). Centrallasarettet i Växjö ligger också högt. På dessa populära sjukhus är det också 100 procent av AT-läkarna som i undersökningen skulle rekommendera orten till en vän eller kollega.
Men det finns inget tydligt samband mellan hög ingångslön och om man har löneförhandlat före påbörjandet av AT-tjänsten.
Det finns också mycket stora skillnader mellan olika landsändar när det gäller andel läkare som löneförhandlat (se tabell 1). I Jämtlands läns landsting har inte en enda av de svarande AT-läkarna löneförhandlat. I Landstinget i Kalmar län är motsvarande siffra 4 procent och i landstingen i Kronoberg, Blekinge, Örebro och Stockholm är siffran 5 procent. En helt annan situation finns däremot på Gotland där 89 procent gått till förhandlingsbordet. I Landstinget Dalarna är det 69 procent och i Region Skåne 66 procent. Men det är svårt att finna orsaker bakom variationerna.
– Bilden är väldigt splittrad, jag vet inte varför. Fast på Gotland vet jag att det finns chefer som möter AT-läkarna i förhandlingen för där har man arbetat aktivt med att införa detta, säger Heidi Stensmyren.
Både Dalarna och Gotland får relativt höga medelbetyg från AT-läkarna på frågan om hur den individuella lönesättningen fungerar (se Tabell 1). AT-läkarna i Dalarna får också en hög medelingångslön på 26905 kronor och de gotländska läkarna 26144 kronor (se Tabell 1). Å andra sidan är det bara 6 procent som förhandlat i Jönköping där medelingångslönen är högst i hela ligan, 27223 kronor.
Frågan är om fackets engagemang spelar en avgörande roll? Är de lokala läkarföreningarna aktiva i sin information till AT-läkarna innan de ska ut på arbetsplatserna?
– Jag önskar att jag kunde svara ja på den frågan. Vi har ställt frågan till de olika lokalföreningarna men vi kan inte se något tydligt mönster som förklarar skillnaderna. Studenter söker sig också ofta till en annan AT-ort än den man läste i, vilket gör det svårt att undersöka, säger Stensmyren.
En tydlig könsskillnad märks också i rapporten. Av de manliga AT-läkarna är det 26 procent som löneförhandlat, men bara 20 procent av kvinnorna. Heidi Stensmyren ger en förklaring.
– Männen är bättre på att stå på sig och är mer benägna att flytta till en ort där de kan förhandla, säger Stensmyren.
Ett stort problem är att AT-läkarna inte har någon vettig motpart vid förhandlingen – en grundbult för att kunna förhandla. 71 procent uppger att de haft en personalhandläggare vid ögonblicket, 13 procent att de löneförhandlade med AT-chefen och åtta procent med studierektorn.
Unga läkare upplever ofta enligt Heidi Stensmyren att de inte får förhandla med den som har mandat att bestämma över lönen. Undersökningen visar att bara hälften av läkarna vet vem som är deras lönesättande chef. Om AT-läkarna själva får bestämma vill de flesta förhandla med AT-chefen, därefter i turordning studierektorn, verksamhetschefen och sist en förvaltningsperson.
Trots att det står klart att de individuella lönerna inte fungerat tolkar Sylf det som att AT-läkarna vill bevara systemet. 63 procent svarar ja på frågan om de är för individuell lönesättning. Sylf har dock en något ambivalent hållning i frågan: systemet får underbetyg, men bör ändå bevaras, fast åtgärder behövs. Heidi Stensmyren vet att kritik finns mot lägstalönerna som ibland utnyttjas som ingångsnivå av arbetsgivarna. Sylf i Skåne krävde till och med på senaste fullmäktigemötet att lägstalönerna skulle tas bort.
Så, vad ska göras?
– Att gå tillbaka till tariffer känns förlegat. Vi vill ha kvar möjligheten att förhandla. Vi har diskuterat att undersöka hur lägstalönerna fungerar genom att jämföra årsstatistik och titta på hur 18-månadersförhandlingarna gått. Samtidigt vet vi att lägstalöner har stor betydelse i till exempel Stockholm, där lönetrappa används.
Chefsfrågan är enormt viktig, betonar Heidi Stensmyren. Vem som ansvarar för AT-läkaren, vem som styr över utbildning, rehab och en mängd andra frågor måste klargöras.
– I vårt avtal måste vi stryka under att den som har ansvar för lön måste sätta lön. Vi kräver att träffa en chef. Om den som har kunskap om verksamheten och hur läkaren fungerar inte är med och sätter lön blir det fel.
»Jag är jättebesviken«, säger Sylfs ordförande Heidi Stensmyren apropå bristerna i det individuella lönesystemet.
