»Gråten är ett slags förtroende«

Trots att läkaryrket primärt handlar om att bota, lindra och hjälpa så kommer förr eller senare alltid en situation där något negativt måste berättas för en patient eller en anhörig. Det är »Det svåra samtalet«. Det kan till exempel handla om ett negativt diagnosbesked, att en patient har fått ett återfall, att berätta för en anhörig att patienten har avlidit eller att något har gått fel i vården.

Pia Dellson har erfarenhet av svåra samtal. Hon är onkolog, psykiater och psykoterapeut på psykosociala enheten på onkologen vid Universitetssjukhuset i Lund.
– Hos mig gråter folk varje dag, säger hon.
Ett negativt besked är jobbigt att överlämna, men det går att göra det olika jobbigt och det är ofta kanske det svåra som egentligen är det enklaste.
– Försök inte linda in ett negativt besked i bomull och överlämna det mjukt. Berätta i stället tydligt och i klartext, säger Pia Dellson.
Hon berättar sedan att hon varit med om onkologer som, av hänsyn till patienten, undvikit att använda ordet cancer och efteråt har patienten inte ens förstått vilken diagnos det var frågan om. Det är fel.
– Berätta i klartext och håll sedan klaffen, säger Pia Dellson.

– Låt det sjunka in. När människor får ett negativt besked beskriver många det som att de hamnar i en glaskupa. Innan de har greppat vad som nyss sades är det meningslöst att försöka säga något mer. Patienten kommer ändå inte att höra det, säger hon.
För att inte riskera att springa förbi patienten i sin iver att berätta allt som finns att berätta är det bättre att låta patienten få bollen.
– Jag brukar fråga »Vad vill du veta nu?«. Det är inte alls säkert att det är det jag tror, säger hon.
Samtalet måste hela tiden vara på patientens villkor och som läkare måste man hålla fokus på patientens behov.
– Nyckeln till all kommunikation är att finna människan där hon är och börja där, säger Pia Dellson.

Ett annat tips är att ha små lappar till hands. Pia Dellson lärde sig det knepet av en patient som hade fått en sådan lapp av en annan läkare. På lappen stod det diagnosen, behandlingen, vem patienten kunde ringa och sedan »Detta är botbart«.
– Den lappen bar hon med sig som en talisman genom hela behandlingen. Jag tror inte att hon skulle hade fattat att det gick att fixa om hon inte fått den där lappen. Hon hade bara hört ordet cancer och sedan ingenting efter det, säger Pia Dellson.
En annan viktig sak är att tala om det man inte kan göra. Till exempel om det inte finns någon mer botande behandling att ta till. Att resonera om hur tråkigt det är att det inte finns mer att göra är jätteviktigt, menar Pia Dellson.
Liksom att stanna kvar och lyssna och bekräfta de känslor av sorg och besvikelse som kommer från patienten.
– Jag brukar tänka att lyssna är också en åtgärd, det är faktiskt något man gör, inte bara något man inte gör, säger hon.
Men ibland blir det svåra samtalet extra svårt när patienten blir aggressiv och förbannad. Då är det viktigt att inte gå i försvarsställning och försöka motbevisa patienten. Hur det än är i verkligheten så måste man utgå ifrån patientens känslor.
– Man kan ju inte säga »Ha, där känner du fel«, säger hon.
Om inte relationen till patienten fungerar så går det inte heller att utföra den medicinska uppgiften. Då måste man backa.
– Starka känslor blockerar förnuftet. Ta därför itu med känslorna först, säger hon.