Bristen på psykiatrer har fått Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) och Svenska Läkaresällskapet att gå på friarstråt. En landsomfattande informationsturné ska locka yngre läkare till psykiatrin.
Föreläsningssalen hos Svenska Läkaresällskapet är fullsatt när inspirationsturnén »Psykiatrins ansikten« har premiär i Stockholm i mitten av september. Med hjälp av ett lagom lättsamt men samtidigt informativt program ska läkarstudenter och AT-läkare under avspända förhållanden få stifta bekantskap med en specialitet som över tid fått tåla stryk från såväl medier som allmänhet, exponerad för nycker och besparingsiver.
Läkartidningen har talat med ett par av psykiatrins unga lovande som är med på turnén, dagarna före premiären i Stockholm.
Varför har du valt psykiatri som specialitet?
– Jag är intresserad av kriminologi och juridik, så det var självklart att jag ville bli psykiater med inriktning mot kriminologi. Min forskning har gjort mig ännu nöjdare med valet. Jag är nyfiken på varför vissa människor går så långt att de tar till våld mot en annan människa, säger Katarina Wahlund, ST-läkare i rättspsykiatri, Karoliniska Universitetssjukhuset.
Som rättspsykiater har hon valt den smalaste men – enligt enkäten presenterad i artikel på sidan 2754 – den mest tillfredsställande psykiatrispecialiteten jämfört med allmänpsykiatri respektive barn- och ungdomspsykiatri. Mycket utredningsarbete och jämförelsevis lite kliniskt arbete kan vara en förklaring till att hälften av de i enkäten ingående rättspsykiaterna uppger sig vara mycket nöjda med sin arbetssituation.
– Jag är nog en slutenvårdsdoktor. I framtiden kommer jag att vilja arbeta på Rättsmedicinalverket, jag är sugen på att söka mig till staten och lämna landstinget.
Hon tycker att rättspsykiatrin måste bli bättre på att förklara för allmänheten vad man gör.
– En viktig fråga är samhällsskydd, eller vad man ersätter allmänpsykiatrin med. Vi måste bli bättre på att hantera risker och duktigare på att se vilka ärenden som är för polis eller säkerhetstjänst.
Även Peder Björling, som i dagarna fått sitt specialistintyg från Socialstyrelsen, stannar i storstan. Han tillträder inom kort som överläkare för en enhet som behandlar personer med borderlinepersonlighetsstörning, MBT-teamet Psykiatri Sydväst, Huddinge (se vidare artikel intill). Först tänkte han bli kardiolog:
– Jag hade en bra kardiologplacering, men efter ett tag kände jag att de områden som var mest spännande och meningsfulla fanns inom det psykiatriska fältet. Hjärtpatienternas problem bottnade inte i om de skulle ta en eller två tabletter efter en operation, utan i de existentiella frågorna: Hur ska jag våga leva nu?
Katarina Wahlund och Peder Björling, liksom David Bergman, ST-läkare i barn- och ungdomspsykiatri, Linköping, berättar avspänt under psykiatridagen i Stockholm om hur de hanterar möten med patienter med svår ångest och självmordstankar:
– Självmord skapar rubriker, men självmord är vår dödsorsak inom psykiatrin, återkommer Katarina Wahlund till, medan Peder Björling förklarar att en patients självmord upplevs som ett stort misslyckande, men kan egentligen jämföras med då kardiologen inte lyckas rädda en person med hjärtinfarkt.
Vad ska psykiatrin ägna sig åt i framtiden? Klart är att de yngre läkarna inte ämnar gräva ner sig i bittra ideologiska strider. De vill använda både läkemedel och terapi.
– Det är förmånligt och spännande att få vara ST-läkare inom psykiatrin just nu. Vi kan bättre mäta vad vi gör, vilket varit problematiskt tidigare, säger Katarina Wahlund.
– Vi unga har inga problem att ta till oss båda perspektiven neurobiologi och kognitiv terapi. Diskussionen om terapi eller läkemedel har blivit irrelevant. Antidepressiva mediciner och kognitiv terapi har samma mål, och resultaten går numera också att påvisa i neurobiologiska processer, säger Peder Björling.
David Bergman förtydligar:
– Konsten är att veta när vi ska använda vad, och i vilka proportioner.
