Carin Furuseth ansvarar för legitimering av de så kallade EU-läkarna, läkare med läkarexamen från något av de 26 EU-länderna utöver Sverige. Hon är ensam handläggare.
Frågor kommer från såväl EU-läkare som arbetsgivare.
– Landstingen har inte förstått att när det gäller läkare från EU-länder så är det arbetsgivarens skyldighet att se till att man behärskar det svenska språket mycket väl för att kunna prata med patienter. Kompletterande utbildning behövs också i svensk förvaltning.
Enligt en gemensam överenskommelse har läkare med examensbevis rätt till legitimation för att utöva sitt yrke i annat EU-land (direktivet 2005:36 om erkännande av yrkeskvalifikation). När det gäller länder utanför EU, så kallat tredje land, ska Socialstyrelsen vid legitimering utöver att pröva de medicinska kunskaperna se till att den sökande får de kompletterande kunskaper som krävs, det vill säga i första hand undervisning i svenska och samhälls- och författningskunskap. Praktik eller provtjänstgöring ska också göras. När det gäller EU-läkarna så har Socialstyrelsen däremot inget inflytande mer än att kontrollera rent formell behörighet.
– Det händer att arbetsgivarna ringer och frågar varför en del nyrekryteringar saknar de basala kunskaperna i svenska samtidigt som man ska träffa patienter, ofta äldre, som bara talar svenska, säger Carin Furuseth, som önskar att arbetsgivarna aktivt tar sitt ansvar för EU-läkarna. Hon nämner Kalmar läns landsting som ett gott exempel. Där har man tillsammans med en privat aktör aktivt rekryterat samtidigt som man gett undervisning direkt på plats i Polen (LT nr 42/2005).
Leif Lindberg, handläggare på Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, instämmer angående problemen, men skjuter frågan till medlemmarna.
– Frågan ligger hos landstingen, säger han och hänvisar till ett intetsägande pressutlåtande som SKL gjorde i samband med en enkät som SVTs Rapport genomförde bland primärvårdsdirektörer. Enkäten visade att 55 procent av primärvårdsdirektörerna ansåg att brister i språk skapar problem i kommunikationen mellan EU-läkare och patienter.
Ett annat problem är de olika kunskapstraditionerna. Läkarexamen i ett EU-land styrkt med korrekta papper berättigar till en svensk läkarlegitimation. Ett dilemma är att examensbeviset inte säger något om klinisk erfarenhet, påminner också Carin Furuseth.
– Examensbeviset är legitimationen. Det är upp till arbetsgivaren att se till att upprätta någon form av AT-liknande system för att EU-läkare ska få den komplettering man behöver.

Många EU-läkare som kontaktar Socialstyrelsen önskar kontaktuppgifter för ST-tjänst i medicin eller kardiologi, och vill stanna i storstadsregionerna. Behoven finns dock framför allt inom psykiatri och allmänmedicin, liksom i barnsjukvård.
Socialstyrelsen vet inte hur många av läkarna som får svensk legitimation som stannar i Sverige. Många EU-läkare söker i flera länder. När det gäller specialistbevisen är legitimationerna i regel konverterbara, vilket dock inte gäller allmänmedicin.

Antalet legitimerade läkare i Sverige har på tio år stadigt ökat, från närmare 30000 till knappt 40000 (1997–2007). Många svenskar läser också sin utbildning utomlands.
– Har man påbörjat en utbildning utomlands, då är det svårt att få byta till Sverige. Man måste avsluta sin utbildning utomlands, säger Carin Furuseth.
– Just nu får vi in många utbildade som tagit sin examen i Danmark, men som fullgör sin AT i Sverige. Man vill komma in i det svenska systemet.
Den som har en utbildning från en annan medlemsstat med krav på praktisk tjänstgöring kan söka att få fullgöra AT i Sverige. De nordiska länderna har praktikkrav som liknar AT. Därutöver finns AT i Storbritannien, Österrike, Italien, Litauen, Polen, Irland och Portugal. Beslut av Socialstyrelsen krävs för att få fullgöra AT i Sverige utom för den som läst medicin i de nordiska länderna.