En fjärdedel av alla självmord begås av personer över 65 år. Hos äldre personer som tar sitt liv finns, enligt Niels Lynöe, professor i medicinsk etik vid Karolinska institutet, KI, en starkare koppling än hos andra grupper till allvarliga kroppsliga sjukdomar.
– Räcker palliativ sedering alltid i lägen där man kan förutse att döendet kommer att innebära ett svårt lidande? Skulle man kunna till och med förebygga en del självmord genom möjligheten att förskriva läkemedel i dödlig dos, och därigenom ge patienten en större kontroll? var frågan han ställde till panel och publik.
Statens medicinsk-etiska råd, där Niels Lynöe är sakkunnig, föreslog nyligen att frågan skulle utredas. Samtidigt står det klart att frågan delar läkarkåren, vilket en nyligen publicerad studie från KI visar. 1 200 läkare inom sex specialiteter fick frågan om de ansåg att det borde vara möjligt för läkare att förskriva läkemedel till en terminalt sjuk patient så att denne kan ta sitt liv. Förutsättningen var att det handlar om situationer där lidandet upplevs som outhärdligt, att patienten själv ber om det och man kan utesluta att patienten lider av psykisk sjukdom.
35 procent av läkarna tyckte att det borde vara möjligt, medan 40 procent sade nej. Resterande delen var tveksam.
– Argumentet för var främst respekten för patientens autonomi, medan de vanligaste argumenten mot var att det skulle strida mot principen att inte skada och att svårt sjuka människor skulle kunna känna en press utifrån att välja självmord, berättade Anna Lindblad, doktorand i medicinsk etik vid KI och huvudförfattare till studien.
Äldre läkare var mer positiva än yngre. Bland specialiteterna var psykiatrerna mest positiva, medan onkologer, geriatriker och internmedicinare var de mest negativa.
– De som är mest negativa är de läkare som möter de här patienterna och ser vilka möjligheter man har att hantera deras lidande. Psykiatrin ligger längst ifrån, och i tomrum växer ångesten, analyserade Jan Beskow, suicidforskare och professor i psykiatri vid Göteborgs universitet.
Författaren och läkaren P C Jersild hade en helt annan förklaring:
– Psykiatrin är den kliniska specialitet som ligger närmast humaniora och filosofi. Bland filosofer som sysslar med de här frågorna finns en kompakt förståelse för rätten till autonomi i livets slutskede, och jag tror att många psykiatrer har tagit intryck av det.
Jan Beskow menade att förståelsen av självmord som kognitiv process är så gott som obefintlig, och tvivlade därför på att samhället skulle vara moget för att införa läkarassisterat självmord.
– Vi saknar kunskaper och utvecklad behandling för patologisk suicidalitet och vården har en dokumenterad oförmåga att möta suicidala patienter, sade han.
P C Jersild opponerade sig mot det resonemanget. Han menade att man måste inse att trots att de farmakologiska verktygen blir allt bättre rår sjukvården fortfarande inte på all svår smärta i livets slutskede.
– I det läget tycker jag att behovet av mer kunskap kring självmordsprocessen måste stå tillbaka.
Maria Kock-Redfors, narkosläkare vid Östra sjukhuset, Göteborg, var däremot tveksam.
– Alla de symtom som kännetecknar en svår död har vi mediciner mot, det är en fråga om dos. Jag tycker man ska lägga mer fokus på att se till att alla som har behov av det får plats på palliativa enheter.
En central fråga är om läkarassisterat självmord skulle skada förtroendet för vården. En majoritet av läkarna i studien trodde det. Men en ännu opublicerad studie från KI tyder på att det förhåller sig precis tvärtom, berättar Niels Lynöe för Läkartidningen.
– Medborgarna är positiva till allt som stärker deras autonomi.
